Köer, bofonder, etc.

När Lulebos lägenheter såldes gjordes det under försäkran om att ägarbytet knappt skulle märkas. Skylten på husets utsida skulle givetvis bytas ut, men i slutändan skulle det inte vara något särskilt att bo privat jämfört med kommunalt.

En ganska lång tid senare tycks så också vara fallet. Hur man burit sig åt för att hålla sina löften är däremot en komplicerad fråga. Snarare än att kommunen avkrävt ansvar av de privata ägarna tycks det nämligen som att utförsäljningsprocessen låtit Lulebo anpassa sig efter den privata sektorns förhållanden.

I den här processen är det särskilt två saker som sticker ut. Den första av dessa är den ”gemensamma” bostadskön Bostad Luleå, som lanserades i höstas. Den nya bostadskön fick snabbt kritik för att inte erbjuda särskilt många förbättringar (trots avgiftsbeläggning), för att inga privata fastighetsvärdar faktiskt anslöt sig (detta gäller fortfarande), och för att de privatekonomiska kraven på blivande hyresgäster skärptes rejält.

Med tanke på att både utförsäljningen och förändringarna i kösystemet försvarades med argument om större enkelhet för sökande samt ett upprätthållande av allmännyttans villkor, får man lov att betrakta slutprodukten som något motsägelsefull. Det finns givetvis utrymme för förändring, men tillåt mig att tvivla.

Den andra händelsen skedde för några dagar sedan. Denna gäller de så kallade ”bofonder” som tillhört samtliga Lulebos lägenheter. För den oinvigde handlar det alltså om en särskild pott som avsätts ur varje månadshyra, ur vilken boende kan finansiera till exempel tapetsering eller andra ytskiktsrenoveringar. I synnerhet Heimstaden har månat om att dessa fonder ska tillfalla fastighetsägaren istället för de boende.

Nu har Lulebo och hyresgästföreningen hoppat på samma tåg. I tisdags kväll frystes alla återstående bofonder, och det troliga är att de inte kommer att återfalla hyresgästerna. Istället föreslås ett system där ytskiktsrenoveringar görs på fastighetsägarens initiativ, i cykler om tio-femton år. Den här lösningen tillämpas redan av Heimstaden.

Det här är inte rätt plats att diskutera för- och nackdelar med de båda lösningarna. Det kan dock i korthet sägas att den nya modellen minskar boendeinflytandet, och därmed ökar skillnaden mellan upplåtelseformer, att den del av hyran som tidigare kunnat användas av hyresgästen nu går till fastighetsägaren (att en del av hyran går till kontinuerligt underhåll gällde redan tidigare, med eller utan bofond), och att schemalagda renoveringar utan tillräckligt boendeinflytande riskerar att underlätta överflödiga standardhöjningar.

Det viktigaste i sammanhanget är att Lulebo på flera punkter närmar sig de privata företagens affärsmodell. Det här är inte unikt för Luleå, utan sker på olika drastiska sätt på många olika håll. I Stockholm kämpar nu kommunala bostadsbolag och politiker med att ge fastighetens läge större inflytande på hyressättningen, något som privata fastighetsägare kämpat för i åratal. I Malmö förses allmännyttiga MKB med rekordhöga avkastningskrav, delvis för att täppa till hål i den kommunala budgeten.

Luleå är med andra ord långt ifrån unikt. Snarare utgör Lulebo bara ett i en lång rad exempel där allmännyttan som upplåtelseform tunnas ut. Istället ser vi på sikt en utveckling mot å ena sidan social housing (för de allra mest utsatta, de det privata näringslivet inte vill ha med att göra), å andra sidan samma gamla hyresvärdar men med kommunens logotyp på fasaden.

Att vända den här utvecklingen framstår som orealistiskt, men den här krisen kan också lära oss något. Om vi är ärliga i vårt uppsåt att sträva efter nya former för boende, nya former för liv, är det inte oviktigt att ta fasta på de saker vi just nu lär oss att sakna. De delar av allmännyttan som inte är disciplin och hyra, utan de som pekar mot inflytande, likvärdighet och solidaritet.

Annonser