Avhysning med mänskligt ansikte

Historien upprepar sig, om så i olika skalor. För ett år sedan kämpade vi som djur för att låta ett hundratal hemlösa få bo kvar i hus av lastpall och presenning, på en förorenad industritomt som fram till dess hållits tom av en stockholmsk mångmiljonär. Vi vakade vi dygnet runt, med ögonen öppna för poliser och fascister, böjda över värmen från de boendes brinnande ägodelar. Några dagar senare satt vi i armkrok runt tygstycken och skitiga madrasser samtidigt som hela Sydsveriges poliskår slet oss åt olika håll.

Kort efter att Sorgenfrilägret vräktes gick luften ur det engagemang som människor hade lyckats uppbringa i sig själv och i andra. Både aktivister och de direkt utsatta brände ut sig eller värre, samtidigt som Kontrapunkts, Pingstkyrkans och Johanneskyrkans tillfälliga boendelösningar tog den mest akuta udden av situationen. Sen kom sommaren, och behoven blev mindre påtagliga.

Idag får vi återigen direktrapporter om poliser som trakasserar hemlösa, som beslagtar filtar och kläder, som punktmarkerar inför nattliga avhysningsräder. Ingen sover längre, nätterna blir kallare, sjukdomen och vanmakten blir allt mer påtaglig.

Den statliga offensiven

I februari 2016, på dagen fyra månader efter vräkningen av Sorgenfrilägret, redovisades Martin Valfridssons statliga utredning ”Framtid sökes” (SOU 2016:6). I rapporten lade Valfridsson, som under ett år arbetat som ”nationell samordnare för utsatta EU-medborgare”, förslag på hur svenska kommuner bör agera i frågan. Bland de mera uppmärksammade delarna kan nämnas en uppmaning att inte lägga pengar ”i muggen”, att inte erbjuda skolgång för den utpekade gruppens barn, och att utestänga samma barn från härbärgesplatser. Därtill nämndes sådana saker som att polisens möjligheter och befogenheter att avhysa illegala bosättningar bör utökas, och att detta arbete bör prioriteras av kommunerna själva. Allting inramat av yttersta välvilja för dessa samhällets olycksbarn. Jag kommer att återkomma till denna motsättning.

Empiriskt material för utredningen har Valfridsson, enligt egen utsago, inhämtat genom besök på kommuner ”i hela Sverige”. Trots detta baseras slutsatserna till stor del på det arbete som gjorts inom Stockholms stad, en kommun som utredningen också föreslår som förebild och ledare i det framtida samordningsarbetet.

Att Stockholm mer eller mindre explicit valts ut som referenspunkt är av betydelse. Samtidigt som många städer, bland andra Göteborg och Lund, visat framfötterna med en ovanligt progressiv linje (gott bemötande, tillgång till campingplatser för boende, osv), har Stockholm haft en konsekvent repressiv hållning. Här har kommunen prioriterat snabba avhysningar och ett minimum av sociala insatser. Det har kort och gott handlat om upprensning och undanträngning, snabbt och omärkligt utförd av polis.

(Kanske ska man inte heller glömma bort, att det är i Stockholm som de grövsta och flesta våldsbrotten drabbat EU-medborgare och deras tillfälliga boplatser.)

Utredningens slutsatser bör alltså kritiseras i sig. Genom att konsekvent vägra peka mot andra lösningar än de på förhand fastslagna, visar den sig vara ett omisskännligt tendentiöst hafsverk. Lägg dock utredningen bredvid Ardalan Shekarabis utspel om eventuellt tiggeriförbud, och vi går en mycket oroande framtid till mötes.

Det är tyvärr inte bara på statlig nivå som eländet upprepar sig. Även i Malmö har det hänt saker.

Tillbaka till Malmö

I augusti lanserade Malmö stad sin officiella utvärdering av det senaste årets insatser för (mot) utsatta EU-medborgare. Med vräkningen i Sorgenfri och all uppståndelse däromkring fanns det uppenbarligen mycket att säga. Det visar sig också att det 35-sidiga dokumentet faktiskt är både uttömmande och (ibland) välinformerat. Man konstaterar att hälsoläget hos ”målgruppen” är bedrövligt, att samarbetet med civilsamhället har gått lite sådär, och att gruppbeteckningen ”utsatta EU-medborgare” omfattar många olika nationaliteter och etniciteter, med viktiga interna skiljelinjer. Givetvis undandrar man sig att kritisera det egna agerandet. I ett särskilt pliktskyldigt avsnitt understryker man att Sorgenfrilägret minsann inte avhystes, utan att det avflyttades. Allting är för de utsattas bästa. Man kan ju inte leva sådär.

Slutsatsen av rapporten, och av det beslut som sedan fattades i Sociala resursnämnden (2016-08-24) var att fortsätta på inslagen linje. Då den inslagna linjen dock innebar att lita till frivilliginsatser för organisering av härbärgen och liknande (av ”idéburet offentligt partnerskap” som det så fint heter), betydde det i praktiken ingenting. Malmö stads insatser begränsas därmed som vanligt till att hålla någon typ av beredskap i fall av extremväder (låga temperaturer och snöstorm), och till att erbjuda evakueringsboenden vid vräkningar. På sociala resursförvaltningen ska den lokala samordnaren för EU-medborgare sitta kvar, i syfte att binda samman de olika myndigheternas arbete, och att utgöra personlig kontakt mellan kommunen och målgruppen.

Om rapporten i sin helhet inte säger så mycket alls, så finns dock ett stycke som trots sin subtilitet är väldigt intressant. I en reflektion över den mera offensiva avhysningslinje som inleddes i samband med Sorgenfrilägrets vräkning, skriver man såhär:

”Genom att snabbt köra bort personer från kommunens mark blir det enklare att undvika nya bosättningar, samtidigt försvåras möjligheten att ha kunskap om målgruppen och att nå ut med information till dem. Det innebär också att det inte finns en direkt koppling mellan rutinen och handlingsplanens beslut att erbjuda evakueringsplatser vid avhysning. Det blir inte möjligt att erbjuda några alternativ med mindre än att det finns ett härbärge året runt.”

Det här stycket är intressant av tre anledningar. För det första erkänner man här att polisen intensifierat sin jakt på bosättningar. Det här är något som flera av de hemlösa vittnat om, men som Malmöpolisen förnekat. För det andra pekar rapportförfattaren ut motsättningen mellan sociala och polisiära åtgärder, det vill säga hur avhysningar försvårar kontakten mellan sociala insatser och de personer som förväntas utgöra deras målgrupp. För det tredje är det minst sagt förvånande att rapportförfattaren underkänner Malmö stads linje (Liberalernas Fredrik Christian Sjögren lade faktiskt ett förslag om året runt-härbärge, men röstades ned med enhällig majoritet).

Samverkan i det offentliga rummet

Att Malmö stads egen utvärdering når de slutsatser den gör, visar på en central motsättning i den sortens myndighetsöverskridande och policydrivna program som samordnaren för utsatta EU-medborgare föreslår. Även om det kan framstå som sunt och välkommet att polisiära strategier kompletteras med sociala insatser, så är risken stor att de sistnämnda snarare underordnas polisens behov. Det här beror givetvis på att socialtjänsten (eller motsvarande) och polisen arbetar på helt olika premisser, där den ena bygger på tillit, och den andra på auktoritet. Om de sociala lösningarna alls får utrymme, vilket de inte tycks göra under rådande förhållanden, så försvåras de våldsamt av polisens tillitsnedbrytande arbete.

Att arbetet trots detta framställs som i första hand socialt hänsynstagande (det leds faktiskt från sociala resursförvaltningen) är dock inte konstigt. Det är svårt att se att arbete med hemlösa 2016 skulle kunna utföras som en rent polisiär angelägenhet, och det är förmodligen ingen i kommunen som är så stockkonservativ att den vill ha det så heller. Samtidigt tycks det vara oerhört svårt att faktiskt genomföra de högre ambitionerna. I andra sammanhang har forskare pekat på hur samverkansprogram i praktiken ofta domineras av polisen, antingen på grund av att nyliberal socialpolitik inte lämnar speciellt mycket utrymme för aktiva offentliga insatser, eller på grund av att samordningen i sig är tom symbolpolitik. När ett beslutande organ inte kan komma fram till en lösning på ett komplext problem, lyder argumentationen, så tillsätter man en samordnare med ett vagt definierat uppdrag. I sådana fall är det lätt hänt att polisen, aktören med det tydligaste uppdraget, tuffar på som vanligt samtidigt som socialtjänst (eller skola, eller samordnaren själv) får anpassa sig för att hänga med.

Det Malmö stad ägnar sig åt, och som svenska staten rekommenderar, är avhysningar med ett mänskligt ansikte. Under förespeglingar om omsorg kastar man ut människor ur vilken trygghet de än må finna. Aktivt, om så inte helt medvetet, stängs staden ner för de personer som inte har råd att stanna kvar i den. Allting för deras eget bästa.

Annonser