Kulturlobbyn

De senaste åren har kommunal kulturpolitik varit ett både oväntat och ovanligt hett diskussionsämne. Inte minst efter Umeås kulturhuvudstadssatsning, eller den oväntat dyra byggnationen av Malmö Live, har debatter rasat tvärs över landet om inkompetenta politiker, alltför nära band mellan kommunstyrelser och privata byggherrar, och om vilken roll kulturen egentligen ska ha i staden och i samhället. De senaste veckorna har stridigheterna tagit sig till Piteå.

Kultur(hus)staden Piteå
Vi börjar med att ta några steg tillbaka. Piteå är och har länge varit en kommun med ett starkt kulturliv. I staden finns både folkhögskola och högskola med inriktning mot musik och musikproduktion, och under dem ett brett nätverk av olika kulturföreningar. Kulturpersonligheter finns det gott om, även om ett kritiskt Luleåöga ställer sig tveksam till somliga av namnen som listas på kommunens wikipediasida.

Förhållandevis tidigt nåddes Piteå av den nu landsomfattande kulturhustrenden. 2006 byggdes det 90 miljoner kronor dyra Studio Acusticum, ett prestigeprojekt för kulturarrangemang och forskning. Sex år senare tillfogades en högteknologisk kyrkorgel för ytterligare trettio miljoner kronor. Benny Andersson framförde ett specialkomponerat musikstycke vid invigningen, och Piteå hamnade i fokus för riksmedia. Samtidigt talade sig ansvariga och politiker varma för hur kommunens kulturliv skulle berikas, nu när det fått så bra tekniska förutsättningar.

Problemet med Studio Acusticum var, och är, att det inte bär sig. Varje år sedan invigningen 2009 har verksamheten visat negativa resultat, inte minst därför att publiken och arrangörerna sviker. Det är talande, att en genomläsning av kommunfullmäktiges protokoll på ämnet, praktiskt taget undantagslöst lyfter upp de guidade visningarna och lokalernas tekniska specifikationer när husets verksamhet diskuteras. En snabb översikt av Acusticums hemsida ger också vid handen att det härifrån (sista augusti) till och med årsslutet endast listas sjutton arrangemang. Av dessa är tre stycken livesändningar av operaföreställningar från New York, och bortsett från en dansfestival i mitten av september syns det fria kulturlivet – det institutionsobundna – inte över huvud taget bland arrangörerna.

Vid sidan om Studio Acusticums kriser puttrade det lokala kulturlivet på som vanligt. De flesta kulturföreningar höll möten och arrangemang på Kafé Krokodil, drivet på ideell basis av Euskefeurat-profilen och standupkomikern Ronny Eriksson. Med vissa årliga variationer har en grupp av tre till fem kulturföreningar varje år fått dela på mellan 250 och 300 000 kronor i årsbidrag för att anordna publika evenemang.

Trots svårigheterna med att få Studio Acusticum på rätt köl, inledde kommunen och den lokala fastighetsmagnaten Wallstén år 2013 arbetet med ytterligare ett hus – Kaleido.

Kaleido är alltså Piteås andra stora kulturhussatsning, invigt 2015. Huset, som kostade 70 miljoner att bygga, innehåller ”lounge”, konsthall, datorsal, ateljé och konferensrum. För att säkra verksamheten finns en heltidstjänst för två samordnare, samt en konsthallsansvarig. Enligt kommunen själv ska Kaleido vara ”en plats där vi möts, inspireras, varieras och lär. Får intryck, ger intryck. En plats där mångfalden är stor och där man bara får lov att vara.” Vad personerna som möts egentligen ska göra i huset, och varför de ska mötas just där, är dock oklart. Scen, akustikanpassning och utrustning saknas, och till på köpet är det ännu osäkert vilka ljudnivåer hotellet på våningen ovanför tolererar.

Den kommunala styrningen ligger i linje med den allmänna otydligheten. I hopp om att det lokala föreningslivet ska fylla huset med det liv det annars saknar, har man nämligen prioriterat bort driftsstödet till verksamheten (utöver hyres- och lönekostnader). I praktiken har det här inneburit att ett hus som var avsett för ”spontana möten och intryck”, endast kunnat hålla öppet fem dagar i veckan, och då endast dagstid (12-18 vardagar, 12-16 lördagar). För att avhjälpa det faktum att många kommuninvånare alls inte vet att Kaleido existerar (som en undersökning i Piteå-tidningen visade), pågår just anläggandet av en ”kulturpark” utanför entrén. Bland de verksamheter som trots brist på stöd och uppmärksamhet kunnat hållas i huset märks en serie näringslivsfrukostar, en dj-kurs, och en Minecraftworkshop.

I skuggan av Kaleido har diskussionen i det lokala kulturlivet hårdnat. I juli i år gick Ronny Eriksson hårt ut mot Piteå kommun i en intervju med Sveriges Radio P4. I intervjun påpekade han:

”Kultur är bra om det kan dra hit folk som handlar i affärerna, det är Piteås kommunlednings syn på kultur. Man har byggt ett nytt så kallat kulturhus här mittemot för hur mycket pengar som helst, men det finns inga pengar till någon verksamhet”

Tidigare under våren hade Eriksson offentliggjort att Kafé Krokodil, på grund av bristande ork (grundad bland annat i brist på stöd), skulle komma att stängas efter midsommar.

I samma veva publicerades en kulturkrönika i Piteå-tidningen, där Simon Olofsson skriver på samma ämne. Krönikan i fråga provocerade kultur- och fritidsnämndens ordförande Ann-Katrin Sämfors så till den milda grad, att ett ordentligt skyttegravskrig sedan dess utspelat sig på tidningens insändar- och debattsidor. Bara mellan den 24:e och 27:e augusti publicerades sju debattartiklar på ämnet. Vad som kunnat vara en smal diskussion, instängd på lokaltidningens kultursida, blev en fråga av tillsynes allmänt intresse.

Den centrala frågan i den debatt som hittills förts, har utgjorts av Krokodils framtid. Många av de kulturföreningar som tidigare haft kaféet som sin bas vill att kommunen ska ta över lokalerna, medan kultur- och fritidsnämnden har bett kommunfullmäktige om medel för att konsertanpassa Kaleido. Lika lite som kultur- och fritidsnämnden vill använda Krokodil, vill dock kommunfullmäktige avsätta än mer pengar till sitt nya kulturhus.

Kulturhusindustrin och kulturpolitiken
Uppförandet av kulturhus har blivit ett slags ny svensk tillväxtindustri. I de flesta städer ser de ungefär likadana ut – en eller två scenlokaler, ett bibliotek, någon ateljé, konferensanläggning och ett hotell i direkt anslutning. Byggs de i mindre skala – som Kaleido – kan det handla om verkstäder, ateljéer, någon typ av utökad lobby (och så klart hotell/konferensrum). Husen placeras oftast centralt i städerna, och uppförs eller drivs i någon typ av privat-offentlig samverkan. Argument som framförs från kommunens sida är vanligen att husen ”skapar möten”, ”ger fantastiska möjligheter för kulturlivet” eller ”sätter XXX på kartan”. I köksbordsdiskussioner (eller i facebookkommentarer) hopar sig svagt grundade åsikter som ”numera flyttar människor inte dit jobben finns, om det inte finns ett rikt kulturliv”.

Den springande punkten i alltsammans är idén om att kultur är det som driver tillväxten i det postindustriella samhället. I ”kreativa miljöer” fostras entreprenörskap, och i striden om turister och nya invånare tillåter kulturen kommunerna att saluföra ”upplevelser” utöver de gamla vanliga shoppingstråken, restaurangerna och fornminnena. I verkligheten har pratet om kultur dessutom en högst materiell sida, i och med att de omfattande byggprojekten aktiverar och mångfaldigar privat kapital, hos såväl långivare som byggherrar och fastighetsbolag.

Resultatet av denna betoning på kultur är, som vi sett i många lokala debatter de senaste åren, inte nödvändigtvis att kulturarbetarnas villkor förbättras. Tvärtom tenderar koncentrationen av kulturlivet till påkostade arenor, där lokaler är dyra att hyra och svåra att fylla, att dränera städerna på småskalig verksamhet. Om inte detta sker, så är det långt ifrån ovanligt att de nya lokalerna helt enkelt ignoreras av lokala krafter, av publik lika väl som arrangörer. Bristen på intäkter gör i sin tur att drömmen om den gränslösa ”mötesplatsen” ack så ofta förbyts i de begränsade öppettidernas verklighet. Det lokala kulturlivet utnyttjas dock fortfarande som ”bevis” på kommunens andliga rikedom, som när Luleå kommun förra året – utan erbjudande om arvode – uppmanade lokala konstnärer att delta i en av kommunens marknadsföringsdagar.

Förutom att byggandet av kulturhus tycks vara dålig kulturpolitik, är det också av allt att döma slarvig ekonomisk politik. I Piteå, liksom i fallet med Väven i Umeå, eller Malmö Live i Malmö, har de nya verksamheterna konsekvent visat negativa resultat. Att kulturen går back ibland må så vara – det är det kommunala bidragssystem finns till för – men här handlar det om miljontals kronor som måste täckas upp av resterande kommunbudget, det vill säga av socialförvaltning, skola och, inte minst, stödet till det levande kulturlivet. Lägg därtill det kommunala trixande, genom skapandet av bolag och dotterbolag, som möjliggör förflyttningar av medel från befintlig verksamhet (t ex allmännyttan, i Malmös fall) till kulturhusbyggande.

Vid sidan om kommunen finns givetvis en annan aktör: det privata näringslivet. Om kulturhus är dåliga affärer för kulturverksamheten, är de nämligen desto mer gynnsamma för de fastighetsägare som hyr ut lokaler och tillåts bygga nytt på den värdefulla marken i kulturhusens närhet. I Umeå har spaltmeter skrivits om Balticgruppens inverkan på stadens utveckling, och i Malmö hjälpte kommunen frikostigt till när Skanska råkade spräcka budgeten för Malmö live. Också i Piteå faller det sig så att initiativtagare till byggnationen är det lokala bygg- och fastighetsbolaget Wallstén, som stått för de flesta av de senaste årens större prestigeprojekt i staden.

Wallsténs inblandning i utvecklingen av Kaleido är symptomatisk för den senaste tidens kulturhusprojekt. Som initiativtagare gick man ut stort i Piteå-tidningen, och berättade att nu, nu skulle man minsann se till att Piteå fick sitt första riktiga kulturhus. Detaljplaneansökan lämnades in, och planer smiddes. Bakom de stora orden om att ge tillbaka till staden, så fanns dock en märklig omständighet. Det var nämligen så att i det privat-offentliga bolag som finansierade bygget, så ägde Wallstén endast 9%. Med andra ord gjordes merparten av finansieringen av majoritetsägaren Piteå kommun. 2016, när huset är färdigt och bolaget endast hyr ut lokalerna åt Piteå kommun, har man dock förvärvat hela 49%. Utan att göra det allt för krångligt kan vi alltså se hur Wallstén skjutit över byggkostnader på kommunen, men sett till att berika sig på hyresintäkterna från samma kommun.

Kulturlobbyn
Det som framstår som kulturpolitik är alltså mera närstående näringspolitik. Aldrig så tydligt som i fallen med Malmö Live, Kulturväven och Kaleido, blir hus för ”levande kultur och möten” i praktiken mer eller mindre innehållslösa dekorationer, pyntet i den nya hotellobbyn. Som understryks av Piteå kommuns fokus på guidade visningar i fallet Studio Acusticum, är kulturhusen lika mycket att betrakta som verksamheter i egen rätt som de är enormt kostsamma monument över städers föreställda handlings- och attraktionskraft. I brist på verksamhet kan kommunerna visa att här finns potential och attraktion, att här händer saker, att här finns förutsättningar och framtid. Turister och potentiella lokalbor kan slås av den intressanta arkitekturen, av pratet om fantastisk teknik och av den överhängande känslan att här kan jag vara med om något, det är här det händer.

Som skrivits i oräkneliga krönikor, bloggar, och artiklar de senaste åren, så vet vi att en bra kulturpolitik går ut på annat än tempelbyggande. Ett rikt kulturliv, som det som lockat alla världens tillväxtvurmare till Brooklyn, Berlin eller för den skull Malmö/Köpenhamn, skapas av bred tillgång till lokaler och möjligheter för utövare att leva någorlunda billigt. I brist på de väldigt specifika historiska förhållanden som skapat dagens kulturhuvudstäder är en god kulturpolitik är helt enkelt vad god politik i allmänhet bör vara – att skapa de sociala och ekonomiska förutsättningarna för alla människors lika tillgång till liv och till frihet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s