Sveriges största fabrik

 

De senaste veckorna har det varit mycket snack om Norrland. Vid sidan om de vanliga historierna om utsugning och hoppen om nya etableringar, har flytten av 40 vattenfalljobb från Jokkmokk fått många att prata högt och gärna om norrländsk självständighet.

Trots att självständighetsdebatten till stor del rört sig kring fördelningen av ekonomiska resurser, så har förvånansvärt få ansatser gjorts för att förklara varför fördelningen ser ut som den gör. Utan några större pretentioner om fullkomlig giltighet och sanning, tänkte jag därför försöka mig på att identifiera och beskriva de processer som ligger till grund för både inre obalanser (inland-kust) och de våldsamma ojämlikheter som syns på nationell nivå.

Mest av allt vill jag dock prata om tre orter: Luleå, Malmberget, och Kiruna.

En mycket kort överblick över Norrbottens historia

Norrlands moderna historia torde vara någorlunda välbekant. När andra länder söker sig utåt, till Afrika, de amerikanska kontinenterna, så småningom till Oceanien, finner den svenska kronan sina viktigaste kolonier i Norrland. Den samiska befolkningen förtrycks våldsamt, och söderifrån skickas mängder av människor på jakt efter mark och försörjning till tilldelade (eller obevakade) jordlotter. Produktionen i de norra provinserna distribueras via Gävle, där den också beskattas.

De första två århundradena tycks inte Norrbottens del i norrlandsprojektet vara av någon större ekonomisk betydelse. Först med malmruschen vid slutet av artonhundratalet blir regionen betydelsefull ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Kort efter att gruvan i Malmberget byggts ut investerar staten i byggandet av Malmbanan, vilken i sin tur utgör den slutgiltiga förutsättningen för stordrift i Svappavaara, Luossavaara och Kiirunavaara (alla tre i nuvarande Kiruna kommun). 1908 byggs modellstaden Kiruna upp från grunden av LKAB.

I takt med att gruvdriften expanderar ökar också kraven på fungerande nätverk för bearbetning och transport. Några av de städer som vuxit fram vid älvarnas utlopp och skogsindustrins utkomster gör nu stora hopp i utvecklingen. I Norrbotten blir Luleå den svenska gruvindustrins viktigaste hamn, och malmbanan ersätter Luleå älv som främsta transportled.

Den långa tillväxten tillåter de respektive kommunerna att blomstra, var och en till synes för sig. Lokalsamhällena utvecklas på liknande sätt, samhällsservicen är god, och mellan Kiruna och Luleå är skillnaden i befolkningsnivå länge inte speciellt betydande. Kirunas båda ishockeylag är för en tid betydligt bättre än Luleås enda.

Vid mitten av sjuttiotalet börjar dessa förhållanden ändras. Å ena sidan har decennier av teknisk utveckling och rationalisering pressat ned antalet arbetstillfällen. Å andra sidan inträffar både oljekrisen 1973 och stålkrisen 1976. Ett halvt sekels tillväxt bryts. Det minskade behovet av arbetskraft, och därmed arbetarrörelsens minskade styrka, tillåter LKAB att vrida upp tempot på rationaliseringen.

Det som händer i Kiruna sker också i Malmberget, om så något långsammare. Efter en befolkningspeak vid sjuttiotalets mitt sjunker både antalet arbetstillfällen och antalet invånare successivt. När gruvarbetarna försvinner påverkas även alla kringverksamheter: handel, underhållning, service. Bostäder kallställs eller rivs, skolor läggs ned, det tidiga nittonhundratalets sprudlande offentligheter töms långsamt (om så inte fullständigt) på både verksamhet och människor. Kvar blir gruvorna.

I Luleå sker en rakt motsatt utveckling. Befolkningsströmmar från malmfälten berikar staden, samtidigt som den allt mer tekniskt avancerade järnproduktionen, de ökande varuutbytena och företagens administrativa organ kräver sina kadrer av högutbildad arbetskraft från universitetet och övriga landet. Till de stora industrierna, liksom till universitetet, knyts nya företag, och till företagen knyts i sin tur nya kringnäringar. Den ökande befolkningen konsumerar mera, och kräver mer offentlig service.

I Luleå byggs nya bostadsområden för en snabbt växande medelklass. I Kiruna och Malmberget gräver en minskande skara arbetare i allt högre hastighet ut marken under sina egna städer.

35 mil av fabrik

De senaste decennierna har det blivit allt vanligare att prata om samhällen och ekonomier som nätverk, frikopplade från den fysiska terrängen. I en globaliserad ekonomi spelar geografiska avstånd inte längre någon (eller lika stor) roll. Ett företag kan från en dag till nästa förflyttas från ett land till ett annat, och arbetskraften likaså. För kapitalet har det här inneburit oanade möjligheter till expansion, för glesbygden har det inneburit ett efterhängset hopp om att kunna vända negativa befolkningskurvor och ekonomisk stagnation.

Problemet är bara att globaliseringen inte intresserar sig för balans och rättvisa. När enskilda företag måste konkurrera med varandra om andelar på allt mer mättade marknader spelar varje krona roll. Det är oviktigt om en ingenjör kostar lika mycket att anställa i Kiruna som i Luleå, när universitetsområdets/företagsbyns möjligheter till samverkan, möten, korsbefruktningar och annat (lika delar företagsekonomisk vidskepelse som verkliga effekter) ger så många fördelar på köpet. Det är därför de enorma investeringar som gjorts i Norrbotten de senaste åren alltid tycks rinna av inlandsbefolkningen, därför så mycket tycks landa i Luleå.

Att säga att centralisering och funktionsdelning är djupt rotade marknadsmekanismer (alltså inte några naturlagar) är att erkänna sambandet mellan de olika platserna. När vi läser om utvecklingen i Luleå är det också lätt att se spåren av detta djupgående beroende. I veckan skrev Norrbottens-Kuriren om hur Luleå Tekniska Universitet, på grund av LKAB:s dåliga ekonomi, kommer att tvingas dra in både forskningspengar och doktorandplatser. Därtill planerar kommunen just nu för fullt att göra en av sina största ekonomiska satsningar någonsin i och med hamnutbyggnadsprojektet Malmporten. Det bör också noteras att varje verksam gruva i länet generar hundratals indirekta arbetstillfällen i staden (även om siffrorna givetvis är osäkra).

Istället för en ansamling självständiga städer, var och en med sina egna funktioner, framträder Norrbotten som ett slags kopiöst vidsträckt fabriksyta. Som fabrikens olika avdelningar binds kusten samman med inlandet, binds samman av stålet och malmen. Avfolkningen av det övriga inlandet, alltså de orter vars kärnindustrier kunnat flyttas eller ersättas, eller som gjorts (ekonomiskt) överflödiga, förvandlar successivt Europaväg 10 och malmbanan till exklusiva rutter för varutransport. Genom länet och obygden löper ett trettiofem mil långt, vindlande transportband. I varsin ände byggs avdelningar upp, städer där människor sätts i arbete för fabrikens ändamål, städer vars fysiska och sociala geografier utformas efter deras olika positioner i produktionen.

Malmfälten är Luleå, Luleå är malmfälten. Om den ena faller, då faller den andra.

 

/M

p. s. Att utöka analysen till Sverige, EU, och den globala kapitalismen, lämnar jag till läsaren. d.s.

 

 

Annonser

En reaktion till “Sveriges största fabrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s