Kulturlobbyn

De senaste åren har kommunal kulturpolitik varit ett både oväntat och ovanligt hett diskussionsämne. Inte minst efter Umeås kulturhuvudstadssatsning, eller den oväntat dyra byggnationen av Malmö Live, har debatter rasat tvärs över landet om inkompetenta politiker, alltför nära band mellan kommunstyrelser och privata byggherrar, och om vilken roll kulturen egentligen ska ha i staden och i samhället. De senaste veckorna har stridigheterna tagit sig till Piteå.

Kultur(hus)staden Piteå
Vi börjar med att ta några steg tillbaka. Piteå är och har länge varit en kommun med ett starkt kulturliv. I staden finns både folkhögskola och högskola med inriktning mot musik och musikproduktion, och under dem ett brett nätverk av olika kulturföreningar. Kulturpersonligheter finns det gott om, även om ett kritiskt Luleåöga ställer sig tveksam till somliga av namnen som listas på kommunens wikipediasida.

Förhållandevis tidigt nåddes Piteå av den nu landsomfattande kulturhustrenden. 2006 byggdes det 90 miljoner kronor dyra Studio Acusticum, ett prestigeprojekt för kulturarrangemang och forskning. Sex år senare tillfogades en högteknologisk kyrkorgel för ytterligare trettio miljoner kronor. Benny Andersson framförde ett specialkomponerat musikstycke vid invigningen, och Piteå hamnade i fokus för riksmedia. Samtidigt talade sig ansvariga och politiker varma för hur kommunens kulturliv skulle berikas, nu när det fått så bra tekniska förutsättningar.

Problemet med Studio Acusticum var, och är, att det inte bär sig. Varje år sedan invigningen 2009 har verksamheten visat negativa resultat, inte minst därför att publiken och arrangörerna sviker. Det är talande, att en genomläsning av kommunfullmäktiges protokoll på ämnet, praktiskt taget undantagslöst lyfter upp de guidade visningarna och lokalernas tekniska specifikationer när husets verksamhet diskuteras. En snabb översikt av Acusticums hemsida ger också vid handen att det härifrån (sista augusti) till och med årsslutet endast listas sjutton arrangemang. Av dessa är tre stycken livesändningar av operaföreställningar från New York, och bortsett från en dansfestival i mitten av september syns det fria kulturlivet – det institutionsobundna – inte över huvud taget bland arrangörerna.

Vid sidan om Studio Acusticums kriser puttrade det lokala kulturlivet på som vanligt. De flesta kulturföreningar höll möten och arrangemang på Kafé Krokodil, drivet på ideell basis av Euskefeurat-profilen och standupkomikern Ronny Eriksson. Med vissa årliga variationer har en grupp av tre till fem kulturföreningar varje år fått dela på mellan 250 och 300 000 kronor i årsbidrag för att anordna publika evenemang.

Trots svårigheterna med att få Studio Acusticum på rätt köl, inledde kommunen och den lokala fastighetsmagnaten Wallstén år 2013 arbetet med ytterligare ett hus – Kaleido.

Kaleido är alltså Piteås andra stora kulturhussatsning, invigt 2015. Huset, som kostade 70 miljoner att bygga, innehåller ”lounge”, konsthall, datorsal, ateljé och konferensrum. För att säkra verksamheten finns en heltidstjänst för två samordnare, samt en konsthallsansvarig. Enligt kommunen själv ska Kaleido vara ”en plats där vi möts, inspireras, varieras och lär. Får intryck, ger intryck. En plats där mångfalden är stor och där man bara får lov att vara.” Vad personerna som möts egentligen ska göra i huset, och varför de ska mötas just där, är dock oklart. Scen, akustikanpassning och utrustning saknas, och till på köpet är det ännu osäkert vilka ljudnivåer hotellet på våningen ovanför tolererar.

Den kommunala styrningen ligger i linje med den allmänna otydligheten. I hopp om att det lokala föreningslivet ska fylla huset med det liv det annars saknar, har man nämligen prioriterat bort driftsstödet till verksamheten (utöver hyres- och lönekostnader). I praktiken har det här inneburit att ett hus som var avsett för ”spontana möten och intryck”, endast kunnat hålla öppet fem dagar i veckan, och då endast dagstid (12-18 vardagar, 12-16 lördagar). För att avhjälpa det faktum att många kommuninvånare alls inte vet att Kaleido existerar (som en undersökning i Piteå-tidningen visade), pågår just anläggandet av en ”kulturpark” utanför entrén. Bland de verksamheter som trots brist på stöd och uppmärksamhet kunnat hållas i huset märks en serie näringslivsfrukostar, en dj-kurs, och en Minecraftworkshop.

I skuggan av Kaleido har diskussionen i det lokala kulturlivet hårdnat. I juli i år gick Ronny Eriksson hårt ut mot Piteå kommun i en intervju med Sveriges Radio P4. I intervjun påpekade han:

”Kultur är bra om det kan dra hit folk som handlar i affärerna, det är Piteås kommunlednings syn på kultur. Man har byggt ett nytt så kallat kulturhus här mittemot för hur mycket pengar som helst, men det finns inga pengar till någon verksamhet”

Tidigare under våren hade Eriksson offentliggjort att Kafé Krokodil, på grund av bristande ork (grundad bland annat i brist på stöd), skulle komma att stängas efter midsommar.

I samma veva publicerades en kulturkrönika i Piteå-tidningen, där Simon Olofsson skriver på samma ämne. Krönikan i fråga provocerade kultur- och fritidsnämndens ordförande Ann-Katrin Sämfors så till den milda grad, att ett ordentligt skyttegravskrig sedan dess utspelat sig på tidningens insändar- och debattsidor. Bara mellan den 24:e och 27:e augusti publicerades sju debattartiklar på ämnet. Vad som kunnat vara en smal diskussion, instängd på lokaltidningens kultursida, blev en fråga av tillsynes allmänt intresse.

Den centrala frågan i den debatt som hittills förts, har utgjorts av Krokodils framtid. Många av de kulturföreningar som tidigare haft kaféet som sin bas vill att kommunen ska ta över lokalerna, medan kultur- och fritidsnämnden har bett kommunfullmäktige om medel för att konsertanpassa Kaleido. Lika lite som kultur- och fritidsnämnden vill använda Krokodil, vill dock kommunfullmäktige avsätta än mer pengar till sitt nya kulturhus.

Kulturhusindustrin och kulturpolitiken
Uppförandet av kulturhus har blivit ett slags ny svensk tillväxtindustri. I de flesta städer ser de ungefär likadana ut – en eller två scenlokaler, ett bibliotek, någon ateljé, konferensanläggning och ett hotell i direkt anslutning. Byggs de i mindre skala – som Kaleido – kan det handla om verkstäder, ateljéer, någon typ av utökad lobby (och så klart hotell/konferensrum). Husen placeras oftast centralt i städerna, och uppförs eller drivs i någon typ av privat-offentlig samverkan. Argument som framförs från kommunens sida är vanligen att husen ”skapar möten”, ”ger fantastiska möjligheter för kulturlivet” eller ”sätter XXX på kartan”. I köksbordsdiskussioner (eller i facebookkommentarer) hopar sig svagt grundade åsikter som ”numera flyttar människor inte dit jobben finns, om det inte finns ett rikt kulturliv”.

Den springande punkten i alltsammans är idén om att kultur är det som driver tillväxten i det postindustriella samhället. I ”kreativa miljöer” fostras entreprenörskap, och i striden om turister och nya invånare tillåter kulturen kommunerna att saluföra ”upplevelser” utöver de gamla vanliga shoppingstråken, restaurangerna och fornminnena. I verkligheten har pratet om kultur dessutom en högst materiell sida, i och med att de omfattande byggprojekten aktiverar och mångfaldigar privat kapital, hos såväl långivare som byggherrar och fastighetsbolag.

Resultatet av denna betoning på kultur är, som vi sett i många lokala debatter de senaste åren, inte nödvändigtvis att kulturarbetarnas villkor förbättras. Tvärtom tenderar koncentrationen av kulturlivet till påkostade arenor, där lokaler är dyra att hyra och svåra att fylla, att dränera städerna på småskalig verksamhet. Om inte detta sker, så är det långt ifrån ovanligt att de nya lokalerna helt enkelt ignoreras av lokala krafter, av publik lika väl som arrangörer. Bristen på intäkter gör i sin tur att drömmen om den gränslösa ”mötesplatsen” ack så ofta förbyts i de begränsade öppettidernas verklighet. Det lokala kulturlivet utnyttjas dock fortfarande som ”bevis” på kommunens andliga rikedom, som när Luleå kommun förra året – utan erbjudande om arvode – uppmanade lokala konstnärer att delta i en av kommunens marknadsföringsdagar.

Förutom att byggandet av kulturhus tycks vara dålig kulturpolitik, är det också av allt att döma slarvig ekonomisk politik. I Piteå, liksom i fallet med Väven i Umeå, eller Malmö Live i Malmö, har de nya verksamheterna konsekvent visat negativa resultat. Att kulturen går back ibland må så vara – det är det kommunala bidragssystem finns till för – men här handlar det om miljontals kronor som måste täckas upp av resterande kommunbudget, det vill säga av socialförvaltning, skola och, inte minst, stödet till det levande kulturlivet. Lägg därtill det kommunala trixande, genom skapandet av bolag och dotterbolag, som möjliggör förflyttningar av medel från befintlig verksamhet (t ex allmännyttan, i Malmös fall) till kulturhusbyggande.

Vid sidan om kommunen finns givetvis en annan aktör: det privata näringslivet. Om kulturhus är dåliga affärer för kulturverksamheten, är de nämligen desto mer gynnsamma för de fastighetsägare som hyr ut lokaler och tillåts bygga nytt på den värdefulla marken i kulturhusens närhet. I Umeå har spaltmeter skrivits om Balticgruppens inverkan på stadens utveckling, och i Malmö hjälpte kommunen frikostigt till när Skanska råkade spräcka budgeten för Malmö live. Också i Piteå faller det sig så att initiativtagare till byggnationen är det lokala bygg- och fastighetsbolaget Wallstén, som stått för de flesta av de senaste årens större prestigeprojekt i staden.

Wallsténs inblandning i utvecklingen av Kaleido är symptomatisk för den senaste tidens kulturhusprojekt. Som initiativtagare gick man ut stort i Piteå-tidningen, och berättade att nu, nu skulle man minsann se till att Piteå fick sitt första riktiga kulturhus. Detaljplaneansökan lämnades in, och planer smiddes. Bakom de stora orden om att ge tillbaka till staden, så fanns dock en märklig omständighet. Det var nämligen så att i det privat-offentliga bolag som finansierade bygget, så ägde Wallstén endast 9%. Med andra ord gjordes merparten av finansieringen av majoritetsägaren Piteå kommun. 2016, när huset är färdigt och bolaget endast hyr ut lokalerna åt Piteå kommun, har man dock förvärvat hela 49%. Utan att göra det allt för krångligt kan vi alltså se hur Wallstén skjutit över byggkostnader på kommunen, men sett till att berika sig på hyresintäkterna från samma kommun.

Kulturlobbyn
Det som framstår som kulturpolitik är alltså mera närstående näringspolitik. Aldrig så tydligt som i fallen med Malmö Live, Kulturväven och Kaleido, blir hus för ”levande kultur och möten” i praktiken mer eller mindre innehållslösa dekorationer, pyntet i den nya hotellobbyn. Som understryks av Piteå kommuns fokus på guidade visningar i fallet Studio Acusticum, är kulturhusen lika mycket att betrakta som verksamheter i egen rätt som de är enormt kostsamma monument över städers föreställda handlings- och attraktionskraft. I brist på verksamhet kan kommunerna visa att här finns potential och attraktion, att här händer saker, att här finns förutsättningar och framtid. Turister och potentiella lokalbor kan slås av den intressanta arkitekturen, av pratet om fantastisk teknik och av den överhängande känslan att här kan jag vara med om något, det är här det händer.

Som skrivits i oräkneliga krönikor, bloggar, och artiklar de senaste åren, så vet vi att en bra kulturpolitik går ut på annat än tempelbyggande. Ett rikt kulturliv, som det som lockat alla världens tillväxtvurmare till Brooklyn, Berlin eller för den skull Malmö/Köpenhamn, skapas av bred tillgång till lokaler och möjligheter för utövare att leva någorlunda billigt. I brist på de väldigt specifika historiska förhållanden som skapat dagens kulturhuvudstäder är en god kulturpolitik är helt enkelt vad god politik i allmänhet bör vara – att skapa de sociala och ekonomiska förutsättningarna för alla människors lika tillgång till liv och till frihet.

Annonser

Sveriges största fabrik

 

De senaste veckorna har det varit mycket snack om Norrland. Vid sidan om de vanliga historierna om utsugning och hoppen om nya etableringar, har flytten av 40 vattenfalljobb från Jokkmokk fått många att prata högt och gärna om norrländsk självständighet.

Trots att självständighetsdebatten till stor del rört sig kring fördelningen av ekonomiska resurser, så har förvånansvärt få ansatser gjorts för att förklara varför fördelningen ser ut som den gör. Utan några större pretentioner om fullkomlig giltighet och sanning, tänkte jag därför försöka mig på att identifiera och beskriva de processer som ligger till grund för både inre obalanser (inland-kust) och de våldsamma ojämlikheter som syns på nationell nivå.

Mest av allt vill jag dock prata om tre orter: Luleå, Malmberget, och Kiruna.

En mycket kort överblick över Norrbottens historia

Norrlands moderna historia torde vara någorlunda välbekant. När andra länder söker sig utåt, till Afrika, de amerikanska kontinenterna, så småningom till Oceanien, finner den svenska kronan sina viktigaste kolonier i Norrland. Den samiska befolkningen förtrycks våldsamt, och söderifrån skickas mängder av människor på jakt efter mark och försörjning till tilldelade (eller obevakade) jordlotter. Produktionen i de norra provinserna distribueras via Gävle, där den också beskattas.

De första två århundradena tycks inte Norrbottens del i norrlandsprojektet vara av någon större ekonomisk betydelse. Först med malmruschen vid slutet av artonhundratalet blir regionen betydelsefull ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Kort efter att gruvan i Malmberget byggts ut investerar staten i byggandet av Malmbanan, vilken i sin tur utgör den slutgiltiga förutsättningen för stordrift i Svappavaara, Luossavaara och Kiirunavaara (alla tre i nuvarande Kiruna kommun). 1908 byggs modellstaden Kiruna upp från grunden av LKAB.

I takt med att gruvdriften expanderar ökar också kraven på fungerande nätverk för bearbetning och transport. Några av de städer som vuxit fram vid älvarnas utlopp och skogsindustrins utkomster gör nu stora hopp i utvecklingen. I Norrbotten blir Luleå den svenska gruvindustrins viktigaste hamn, och malmbanan ersätter Luleå älv som främsta transportled.

Den långa tillväxten tillåter de respektive kommunerna att blomstra, var och en till synes för sig. Lokalsamhällena utvecklas på liknande sätt, samhällsservicen är god, och mellan Kiruna och Luleå är skillnaden i befolkningsnivå länge inte speciellt betydande. Kirunas båda ishockeylag är för en tid betydligt bättre än Luleås enda.

Vid mitten av sjuttiotalet börjar dessa förhållanden ändras. Å ena sidan har decennier av teknisk utveckling och rationalisering pressat ned antalet arbetstillfällen. Å andra sidan inträffar både oljekrisen 1973 och stålkrisen 1976. Ett halvt sekels tillväxt bryts. Det minskade behovet av arbetskraft, och därmed arbetarrörelsens minskade styrka, tillåter LKAB att vrida upp tempot på rationaliseringen.

Det som händer i Kiruna sker också i Malmberget, om så något långsammare. Efter en befolkningspeak vid sjuttiotalets mitt sjunker både antalet arbetstillfällen och antalet invånare successivt. När gruvarbetarna försvinner påverkas även alla kringverksamheter: handel, underhållning, service. Bostäder kallställs eller rivs, skolor läggs ned, det tidiga nittonhundratalets sprudlande offentligheter töms långsamt (om så inte fullständigt) på både verksamhet och människor. Kvar blir gruvorna.

I Luleå sker en rakt motsatt utveckling. Befolkningsströmmar från malmfälten berikar staden, samtidigt som den allt mer tekniskt avancerade järnproduktionen, de ökande varuutbytena och företagens administrativa organ kräver sina kadrer av högutbildad arbetskraft från universitetet och övriga landet. Till de stora industrierna, liksom till universitetet, knyts nya företag, och till företagen knyts i sin tur nya kringnäringar. Den ökande befolkningen konsumerar mera, och kräver mer offentlig service.

I Luleå byggs nya bostadsområden för en snabbt växande medelklass. I Kiruna och Malmberget gräver en minskande skara arbetare i allt högre hastighet ut marken under sina egna städer.

35 mil av fabrik

De senaste decennierna har det blivit allt vanligare att prata om samhällen och ekonomier som nätverk, frikopplade från den fysiska terrängen. I en globaliserad ekonomi spelar geografiska avstånd inte längre någon (eller lika stor) roll. Ett företag kan från en dag till nästa förflyttas från ett land till ett annat, och arbetskraften likaså. För kapitalet har det här inneburit oanade möjligheter till expansion, för glesbygden har det inneburit ett efterhängset hopp om att kunna vända negativa befolkningskurvor och ekonomisk stagnation.

Problemet är bara att globaliseringen inte intresserar sig för balans och rättvisa. När enskilda företag måste konkurrera med varandra om andelar på allt mer mättade marknader spelar varje krona roll. Det är oviktigt om en ingenjör kostar lika mycket att anställa i Kiruna som i Luleå, när universitetsområdets/företagsbyns möjligheter till samverkan, möten, korsbefruktningar och annat (lika delar företagsekonomisk vidskepelse som verkliga effekter) ger så många fördelar på köpet. Det är därför de enorma investeringar som gjorts i Norrbotten de senaste åren alltid tycks rinna av inlandsbefolkningen, därför så mycket tycks landa i Luleå.

Att säga att centralisering och funktionsdelning är djupt rotade marknadsmekanismer (alltså inte några naturlagar) är att erkänna sambandet mellan de olika platserna. När vi läser om utvecklingen i Luleå är det också lätt att se spåren av detta djupgående beroende. I veckan skrev Norrbottens-Kuriren om hur Luleå Tekniska Universitet, på grund av LKAB:s dåliga ekonomi, kommer att tvingas dra in både forskningspengar och doktorandplatser. Därtill planerar kommunen just nu för fullt att göra en av sina största ekonomiska satsningar någonsin i och med hamnutbyggnadsprojektet Malmporten. Det bör också noteras att varje verksam gruva i länet generar hundratals indirekta arbetstillfällen i staden (även om siffrorna givetvis är osäkra).

Istället för en ansamling självständiga städer, var och en med sina egna funktioner, framträder Norrbotten som ett slags kopiöst vidsträckt fabriksyta. Som fabrikens olika avdelningar binds kusten samman med inlandet, binds samman av stålet och malmen. Avfolkningen av det övriga inlandet, alltså de orter vars kärnindustrier kunnat flyttas eller ersättas, eller som gjorts (ekonomiskt) överflödiga, förvandlar successivt Europaväg 10 och malmbanan till exklusiva rutter för varutransport. Genom länet och obygden löper ett trettiofem mil långt, vindlande transportband. I varsin ände byggs avdelningar upp, städer där människor sätts i arbete för fabrikens ändamål, städer vars fysiska och sociala geografier utformas efter deras olika positioner i produktionen.

Malmfälten är Luleå, Luleå är malmfälten. Om den ena faller, då faller den andra.

 

/M

p. s. Att utöka analysen till Sverige, EU, och den globala kapitalismen, lämnar jag till läsaren. d.s.

 

 

Lite mindre Luleå till folket

Igår offentliggjorde Luleå Kommun försäljningen av ett antal offentligägda byggnader till fastighetsjätten Hemsö AB. Kommunen menar att detta kommer att frigöra kapital, locka nya företag till orten, och effektivisera kommunens förvaltning

Den främsta kritiska rösten har, förutom ett antal privatpersoner i de sociala mediernas vänsterkanter, utgjorts av Vänsterpartiet. Vänsterpartiet förkastar affären med utgångspunkt i att hyra över tid kostar mer än ett ägande, och menar därför att det hela är ekonomiskt ansvarslöst.

Jag är givetvis också skeptisk mot utförsäljningen. Samtidigt är jag inte helt säker på att jag håller med V i sin kritik. Att det är långsiktigt dyrare att hyra än att äga må stämma för privatpersoner, men behöver inte gälla för en organisation i en kommuns storlek. Att hålla byggnader i fungerande skick kostar pengar, och i en så pass väl reglerad organisation som en svensk kommun innebär varje spenderad krona en hoper av overheadkostnader i form av administration, dokumentation och så vidare.

En oanvändbar skola

Det kan alltså vara så att en kommuns kostnader minskar när man går från ägare till hyresgäst. Ett privat företag har större flexibilitet i sin verksamhet, och kan därför pressa sina kostnader. Även med krav på vinst (något som för övrigt delas av alla kommunala bolag) innebär det här att hyrorna faktiskt kan bli lägre än de kostnader som kommer av att äga. Det här är dock bara ena sidan av saken.

I Malmö, där jag bor, pågår just nu en segdragen konflikt mellan Malmö stad och fastighetsbolaget Delta om en praktiskt orienterad gymnasieskola i området Sorgenfri. Skolan, som sedan uppförandet 2013 hyrs av kommunen, går nämligen inte att använda.

Sorgenfriskolan ligger i ett stort men numera praktiskt taget nedlagt industriområde i Östra Malmö. Det här innebär givetvis att området lämpar sig väl för en utbildning med krav på både bullertolerans och stora arbetsytor, men en historia av kemisk industri har också lämnat marken så kontaminerad att varje ny byggnation kräver omfattande saneringsarbete.

Övertygade om att Delta var ett ”seriöst företag” (som kommuner så gärna slänger sig med), litade kommunen givetvis på att saneringen skulle skötas på ändamålsenligt vis. Bygget fortgick, och kommunen tecknade ett femtonårigt hyreskontrakt. Kort efter terminsstart drabbades dock elever och personal av både huvudvärk och diverse andra besvärliga symptom. Arbetsmiljöverket kopplades in och gjorde bedömningen att lokalerna var otjänliga som arbetsplats. Lokalerna utrymdes, verksamheten flyttades, men hyreskontraktet kvarstod.

Sorgenfrigymnasiet är bara ett exempel på möjliga effekter av utlokalisering och decentralisering. När företagen tävlar om upphandlingar (mycket lukrativa saker) måste priser pressas. Hörn måste skarvas, kostnader kapas. Om det inte handlar om att glädjeräkna i sitt saneringsarbete, kan det röra sig om att anlita svartarbetskraft genom underentreprenörer (se t ex hela byggsektorn), att spara in på kostnader för byggmaterial, och så vidare. Fantasilöshet är sällan kapitalets problem.

Med utlokaliserad fastighetsförvaltning (och nybyggnation), är det alltså högst troligt att kvalitén på lokalerna, eller villkoren för människorna som arbetar med att upprätthålla den, sjunker långt under godtagbar standard. Att kontrollera detta blir dessutom svårare för varje led som tillkommer i ansvarskedjan.

En oanvändbar stad

När vi (dom) säljer ut gemensamt ägda fastigheter, förlorar vi också kontrollen över våra gemensamma områden. För varje byggnad som överlåts i privata händer, minskar det offentliga i det offentliga rummet. En kommun som äger sina byggnader kan (hypotetiskt sett) använda dem för demokratiskt beslutade ändamål, utifrån befolkningens behov. En privat ägare kan, med vissa begränsningar av plan- och bygglagen, å sin sida göra lite så som den vill med de fastigheter den äger. Marknadsmekanismerna gör nämligen inte bara att kommunen kan ”välja och vraka mellan konkurrenter”, utan framförallt att fastighetsägaren kan välja och vraka mellan potentiella hyresgäster. Det som hänt i många innerstäder, där privatiserade hyresfastigheter omvandlats till (ofta tomma) bostadsrätter eller kontorslokaler, får fungera som illustration.

Ett annat exempel på hur det kan gå när kommunen överlåter fastigheter (men framförallt mark) till privata företag hämtas från Umeå. Här har fastighetsägaren Balticgruppen, som tack för eller incitament till ”satsningar för kommunens bästa”, upplåtits ofantliga arealer mark. Det här utgör idag ett reellt problem för Umeå kommun, där den växande stadens behov av bostadsbyggande bakbinds av kommunens högst begränsade inflytande över de ytor som trots allt finns på kartbilden.

Kort sagt: ägande är kontroll. Gemensamt ägande betyder (potentiellt sett) gemensam kontroll. Med utförsäljningen av offentligt ägda fastigheter försvagas vår kollektiva förmåga att förhindra utökad exploatering, liksom vår kollektiva förmåga att styra våra städers samtid och framtid.

Vad vi behöver är nya metoder för förvaltning, metoder som bygger på gemensamma insatser och som i slutändan kan realisera drömmen om en plats för alla, en plats av alla.

/M