Några ord om flyttkedjor

För första gången på lång tid: något slags text och resonemang. Närmare bestämt: en undersökning av det här med flyttkedjor, gestaltad mer eller mindre i realtid.

Det hela börjar i Umeå. I helgen har nämligen skandalen kring kommunfullmäktiges planerade utförsäljning av allmännyttan satts i rullning, och därmed en våg av för- och motargument. I korthet, baserat på vad vi vet just nu, vet vi att (minst) omkring 1600 lägenheter kommer att säljas till något av de större fastighetsbolagen, ett fastighetsbolag med pensionskapital i ryggen. De berörda lägenheterna, som säljs till ett värde av omkring miljarden, ligger troligen på Carlshem och Mariehem.

Som sagt har händelsen redan – innan beslut fattats – genererat en hel del uppmärksamhet från olika håll. Inte minst har representanter från kommunen och AB Bostaden representanter redan gått ut i försvar för affären. Om vi bortser från de stora och diffusa argumenten ”vi hade inget annat val,” ”vi måste få fart på byggandet” och så vidare, så återstår ett fåtal med något mer substans. Ett av dessa är det klassiska flyttkedjeargumentet.

Argumentationen om flyttkedjor bygger på det till synes enkla antagandet att om ett hushåll (A) flyttar till en lägenhet med högre pris, så görs deras tidigare bostad tillgänglig för ett hushåll (B). Hushåll B flyttar därmed ifrån sin tidigare lägenhet, och gör den tillgänglig för hushåll (C). Flyttkedjor brukar motiveras på två sätt. I det första alternativet betraktas ”rörlighet på bostadsmarknaden” som något gott i sig. I det andra alternativet antas flyttkedjor utgöra en bostadssocial åtgärd, genom att nybyggnation i de högsta prisklasserna lämnar plats åt ekonomiskt svaga hushåll på bostadsmarknadens botten. Oavsett syfte brukar diskussionen om flyttkedjor dock implicera att nybyggnation sker just i de övre skikten, eftersom människor inte förväntas vilja ”byta ner sig” i vare sig pris eller boendekvalitet.

Som i de flesta liknande fall har samma argumentation alltså återkommit i Umeå. Jerker Ericsson, VD för AB Bostaden säger i en intervju i Västerbottens-kuriren:

” – Vi måste få fart på flyttkedjan i Umeå, alltför många sitter kvar i sina bostäder därför att det saknas attraktiva alternativ att flytta till. Förhoppningsvis kan vi bidra till det.”

Utan att gå ner sig alltför djupt i spekulationer om Erikssons och Bostadens syften kan man konstatera att utförsäljningen ska tillåta nybyggnationer av attraktiva och dyra lägenheter, med slutresultatet att bostadsmarknaden öppnar upp sig för låginkomsttagare.

Logiken bakom flyttkedjeargumentet kan förefalla närmast barnsligt trivial. Om de rika inte bor i de fattigas lägenheter finns det mer plats för de fattiga. Det här förutsätter dock att en hel del andra teoretiska antaganden om människors agerande faller på plats också i verkligheten. Det finns därför skäl att titta lite på vad forskningen säger om flyttkedjor.

Ett omtvistat begrepp

I en av statens offentliga utredningar (SOU 2007:14), publicerad 2007, ges en kortfattad och bra beskrivning av flyttkedjeteorin och dess tillämpbarhet. Utredarna, som skriver inom ramen för en undersökning av ungas villkor på bostadsmarknaden, konstaterar att många svenska kommuner under 2000-talet kommit att satsa på just byggande av stora och exklusiva bostäder som ett sätt att kostnadseffektivt åtgärda bristen på bostäder. Dock, fortsätter utredarna, är forskningen långt ifrån enig om hur och när flyttkedjor faktiskt får konsekvenser för rörligheten på bostadsmarknaden.

En studie från Örebro universitet, publicerad 2003, fäller slutsatsen att långa flyttkedjor mycket riktigt ökar rörligheten. Denna rörlighet går dock inte i första hand i lodrätt riktning, det vill säga från en lägre klass till en högre, utan mellan olika preferensgrupper. Det här betyder att flyttkedjornas effekter framförallt underlättar för människor att matcha boende och livsstil; flyttkedjan ökar alltså inte nödvändigtvis tillgången på billigare bostäder (Örebro universitet 2003). En studie publicerad ett år senare vid KTH i Stockholm invänder att flyttkedjemekanismer motverkas när bostadsbrist och stor inflyttning råder, eftersom de enstaka glipor som uppstår direkt fylls av personer som inte tidigare befunnit sig på den lokala bostadsmarknaden (till exempel personer som flyttar hemifrån eller från andra städer) (Alexandersson 2004).

I SOU 2007:14 dras slutsatsen, baserat på en översikt av tidigare forskning, att flyttkedjor får som störst betydelse inom de ekonomiska skikt ”där” nybyggnation sker. Det här beror på att den svenska bostadsmarknaden är starkt segmenterad. Dels av ekonomiska, men också sociala skäl (t ex metoder för förmedling av boende) består skarpa gränder kring bostadsmarknadens olika nivåer. Flyttkedjor stannar därmed ofta vid sina respektive klassgränser. Det här styrker argumentet att flyttkedjor i första hand gynnar rörlighet för matchning mellan livsstil och boende. När Alexandersson (2004) undersökte konsekvenserna av nybyggnationen i Hammarby Sjöstad i Stockholm kunde han också konstatera att de flyttkedjor som skapades tenderade att hålla sig inom sina respektive upplåtelseformer (bostadsrätter skapade kedjor mellan bostadsrätter, och så vidare), och att det främst var bland bostadsrätterna som kedjorna gick att spåra över längre avstånd.

En intressant studie publicerad av Lena Magnusson Turner (2009) (Uppsala universitet) undersöker flyttkedjornas geografiska dimensioner. Baserat på en analys av samtliga nyproducerade bostäder i Stockholm (2000-2002) konstaterar hon att flyttkedjor, förutom att de håller sig inom sina ekonomiska skikt och upplåtelseformer, också tenderar att hålla sig inom givna geografiska områden. Det här betyder att en nybyggd lägenhet i Stockholms innerstad sällan får konsekvenser för rörligheten i eller från förorter och närförorter. Med andra ord gör flyttkedjor inte mycket för att mildra de många sociala och ekonomiska problem som sammanfaller med boendesegregation. Vidare instämmer Magnusson Turner i att flyttkedjor förkortas drastiskt när inflyttningen och bostadsbristen är hög.

Ett antal studier nämner samband mellan övergripande socioekonomiska faktorer och flyttkedjors styrka. Förutom bostadsmarknadens segmentering (ekonomiskt, socialt och geografiskt), tillgången på bostäder och graden av inflyttning, poängterar Ben-Shahar & Sulganik (2011) att ekonomiska kriser kan höja attraktiviteten (men inte nödvändigtvis priset) på lägenheter med lägre standard. I det här scenariot lämnar inkomststarka grupper sitt dyra boende, för att istället hyra eller investera i billigare bostäder (där den ekonomiska risken minimeras). I en studie av den amerikanska bostadsmarknadens återhämtning efter den ekonomiska krisen, under vilken stora mängder bostäder kom ut på marknaden, konstaterar Dan Immergluck att antalet lediga bostäder till syvende och sist är irrelevant för de allra fattigaste hushållen om kostnaderna ändå är för höga (2016). Förutsatt att det inte råder bostadsbrist är det istället arbetsmarknadens och välfärdssystemens utveckling som gör den största skillnaden för rörelser på bostadsmarknaden. Det här konstateras också av Magnusson Turner (2009).

Vilka slutsatser kan vi dra av ovanstående för att förstå AB Bostadens argumentation? För det första kan vi konstatera att det finns stöd för principen om flyttkedjor, men att flyttkedjor tycks fungera på tämligen specifika vis. Snarare än att fungera som ett sätt att sänka trösklar på bostadsmarknaden, ett slags ”trickle-down” i bostadsfrågan, hjälper långa och korta flyttkedjor i första hand personer med liknande ekonomisk status och i närliggande geografiska områden att anpassa sitt boende efter livsstil och livssituation. Det här är givetvis också viktigt, då växande och krympande familjer, eller andra personer som plötsligt får behov av andra boendetyper, rimligtvis bör ha möjlighet att flytta på sig. Å andra sidan betyder det att argument för exklusiv nybyggnation som en typ av socialpolitik faller platt på marken.

Det finns också en annan serie slutsatser som ifrågasätter hur troligt det är att just Umeås flyttkedjor kommer att växa vid nybyggnation. Idag råder mycket hög bostadsbrist, och såväl i nuläget som i framtiden kan man förvänta sig hög inflyttning. Utrymmet att välja bostad efter inkomst och behov, som flyttkedjemodellen kräver, är med andra ord väldigt litet även för de mest rationella av hushåll. Till sist kan man också konstatera att en redan överhettad bostadsmarknad, både lokalt och nationellt, på sikt kan resultera i kris. I det läget är det inte alls lätt att förutse hur människors ekonomiska prioriteringar kommer att se ut, och om det inte istället finns en risk för allt starkare koncentrering av efterfrågan kring bostadsmarknadens mittsegment. Överproduktion i de högre segmenten innebär då att exklusiva lägenheter lämnas tomma, medan bostadsbristen tilltar längre ner i skalan (något som för övrigt redan håller på att hända i Stockholm, se CRUSH 2016).

Källor:

Alexandersson, Kalle (2004). Flyttningskedjor i Stockholms län”. Stockholm: KTH.

Ben-Shahar, Danny & Sulganik, Eyal (2011). ”Vacancy Chains and the Degree of Mobility in the Housing Market”. Annuals of Regional Science 47: 569–583.

CRUSH (2016). 13 myter om bostadsfrågan. Malmö: Crush.

Immergluck, Dan (2016). ”Examining changes in Long-Term Neighborhood Housing Vacancy During the 2011 to 2014 U.S. National Recovery”. Journal of Urban Affairs 28(5): 607–622.

Magnusson Turner, Lena (2008). ”Who Gets What and Why? Vacancy Chains in Stockholm’s Housing Market”. European Journal of Housing Policy 8(1): 1–19.

SOU 2007:14. Renovering av bostadsmarknad efterlyses! Om ungas möjligheter till en egen bostad. Stockholm: Fritzes.

Örebro Universitet (2003). Vakanskedjor.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Köer, bofonder, etc.

När Lulebos lägenheter såldes gjordes det under försäkran om att ägarbytet knappt skulle märkas. Skylten på husets utsida skulle givetvis bytas ut, men i slutändan skulle det inte vara något särskilt att bo privat jämfört med kommunalt.

En ganska lång tid senare tycks så också vara fallet. Hur man burit sig åt för att hålla sina löften är däremot en komplicerad fråga. Snarare än att kommunen avkrävt ansvar av de privata ägarna tycks det nämligen som att utförsäljningsprocessen låtit Lulebo anpassa sig efter den privata sektorns förhållanden.

I den här processen är det särskilt två saker som sticker ut. Den första av dessa är den ”gemensamma” bostadskön Bostad Luleå, som lanserades i höstas. Den nya bostadskön fick snabbt kritik för att inte erbjuda särskilt många förbättringar (trots avgiftsbeläggning), för att inga privata fastighetsvärdar faktiskt anslöt sig (detta gäller fortfarande), och för att de privatekonomiska kraven på blivande hyresgäster skärptes rejält.

Med tanke på att både utförsäljningen och förändringarna i kösystemet försvarades med argument om större enkelhet för sökande samt ett upprätthållande av allmännyttans villkor, får man lov att betrakta slutprodukten som något motsägelsefull. Det finns givetvis utrymme för förändring, men tillåt mig att tvivla.

Den andra händelsen skedde för några dagar sedan. Denna gäller de så kallade ”bofonder” som tillhört samtliga Lulebos lägenheter. För den oinvigde handlar det alltså om en särskild pott som avsätts ur varje månadshyra, ur vilken boende kan finansiera till exempel tapetsering eller andra ytskiktsrenoveringar. I synnerhet Heimstaden har månat om att dessa fonder ska tillfalla fastighetsägaren istället för de boende.

Nu har Lulebo och hyresgästföreningen hoppat på samma tåg. I tisdags kväll frystes alla återstående bofonder, och det troliga är att de inte kommer att återfalla hyresgästerna. Istället föreslås ett system där ytskiktsrenoveringar görs på fastighetsägarens initiativ, i cykler om tio-femton år. Den här lösningen tillämpas redan av Heimstaden.

Det här är inte rätt plats att diskutera för- och nackdelar med de båda lösningarna. Det kan dock i korthet sägas att den nya modellen minskar boendeinflytandet, och därmed ökar skillnaden mellan upplåtelseformer, att den del av hyran som tidigare kunnat användas av hyresgästen nu går till fastighetsägaren (att en del av hyran går till kontinuerligt underhåll gällde redan tidigare, med eller utan bofond), och att schemalagda renoveringar utan tillräckligt boendeinflytande riskerar att underlätta överflödiga standardhöjningar.

Det viktigaste i sammanhanget är att Lulebo på flera punkter närmar sig de privata företagens affärsmodell. Det här är inte unikt för Luleå, utan sker på olika drastiska sätt på många olika håll. I Stockholm kämpar nu kommunala bostadsbolag och politiker med att ge fastighetens läge större inflytande på hyressättningen, något som privata fastighetsägare kämpat för i åratal. I Malmö förses allmännyttiga MKB med rekordhöga avkastningskrav, delvis för att täppa till hål i den kommunala budgeten.

Luleå är med andra ord långt ifrån unikt. Snarare utgör Lulebo bara ett i en lång rad exempel där allmännyttan som upplåtelseform tunnas ut. Istället ser vi på sikt en utveckling mot å ena sidan social housing (för de allra mest utsatta, de det privata näringslivet inte vill ha med att göra), å andra sidan samma gamla hyresvärdar men med kommunens logotyp på fasaden.

Att vända den här utvecklingen framstår som orealistiskt, men den här krisen kan också lära oss något. Om vi är ärliga i vårt uppsåt att sträva efter nya former för boende, nya former för liv, är det inte oviktigt att ta fasta på de saker vi just nu lär oss att sakna. De delar av allmännyttan som inte är disciplin och hyra, utan de som pekar mot inflytande, likvärdighet och solidaritet.

Att bygga fram hemlösheten

Nyligen lanserade Malmö stad en rapport över läget för kommunens hemlösa. Om vi går från det sorgligaste till det mest abstrakta, så berättar rapporten att närmare 900 av de hemlösa är barn, att hemlösheten generellt ökat, och att drygt två tredjedelar av hemlösheten endast beror på ”bostadsmarknadens obalans”. Det sistnämnda är värt att stanna upp vid.

 

När man talar om ”bostadsmarknadens obalans” menar man inte enbart att det finns för få lägenheter. Förvånansvärt insiktsfullt menar man snarare att det, samtidigt som det visserligen finns en generell bostadsbrist, också råder snedfördelning i det befintliga beståndet. Med andra ord pekar man på det faktum som bostadsforskare länge pekat på: bostadsmarknadens segmentering. Att en bostadsmarknad är segmenterad betyder, kortfattat, att stora prisskillnader och höga trösklar (inkomstskrav, drogfrihetskrav, osv) gör delar av bostadsbeståndet otillgängliga för särskilda delar av befolkningen. Det här får i sin tur den konsekvensen att de högsta samhällsskikten knappt märker av bostadsbristen, medan personer utan stadig inkomst, eller med behov av försörjningsstöd, inte ser röken av några lägenheter. Det här är extra tydligt om man jämför upplåtelseformer, där bostadsrättsmarknaden på vissa platser (i synnerhet i Stockholm) inte visar några tecken alls på överbeläggning, medan hyresmarknaden som bekant förblir ogenomtränglig.

 

Insikter om bostadsmarknadens segmentering (eller ”obalans”) är väldigt viktiga om man ska ha en kritisk förståelse för den utveckling som sker i de flesta svenska städer idag.

 

Det går knappt en dag utan att man kan läsa om någon driftig kommun som antingen planerar eller genomför något nytt och omfattande bostadsprojekt. I Malmö har kommunen nyligen lanserat ett stort utförsäljnings-/investeringsprojekt i Rosengård, där både lägenheter och kommersiella lokaler ska läggas till det befintliga beståndet. För att locka intresse till projektet lägger man stor vikt vid hur projektet ska höja värdet och (översatt) potentiella hyresnivåer i hela området. Det är sannolikt att hyror, även i befintligt bestånd, så småningom kommer att höjas med uppemot en tredjedel av tidigare nivåer.

 

För att försvara sitt agerande hänvisar Malmö stad till att tillförseln av mera köpstarka grupper i ett område skapar ”rörelse på bostadsmarknaden”, ”trygghet” och ”jobb”. Förutom de rasistiska föreställningar som ligger bakom hur en ny (vit) befolkning skapar trygghet i ett ”farligt” område, så visar argumenten om bostadsmarknadseffekter på stadsbyggnadskontorets och MKB:s bristande verklighetsförankring. Hyreshöjningar frigör av princip inte lägenheter för andra än för de bättre bemedlade. Däremot tenderar det att stärka segmenteringsmekanismer på bostadsmarknaden i stort, vilket innebär att en något större rörelsefrihet skapas för andra personer i den köpstarka gruppen.

 

Samtidigt som Malmös hemlöshet ökar, minskar också antalet bostäder som samhällets svagaste grupper över huvud taget har råd att betala. Det här ökar i sin tur konkurrensen kring det befintliga beståndet, och bildar underlag för både trångboddhet och allt högre krav på skötsamhet och inkomst. Segregationen fördjupas på ytterligare plan, och samtidigt som staden öppnar sig för vissa, stängs den för andra.

Avhysning med mänskligt ansikte

Historien upprepar sig, om så i olika skalor. För ett år sedan kämpade vi som djur för att låta ett hundratal hemlösa få bo kvar i hus av lastpall och presenning, på en förorenad industritomt som fram till dess hållits tom av en stockholmsk mångmiljonär. Vi vakade vi dygnet runt, med ögonen öppna för poliser och fascister, böjda över värmen från de boendes brinnande ägodelar. Några dagar senare satt vi i armkrok runt tygstycken och skitiga madrasser samtidigt som hela Sydsveriges poliskår slet oss åt olika håll.

Kort efter att Sorgenfrilägret vräktes gick luften ur det engagemang som människor hade lyckats uppbringa i sig själv och i andra. Både aktivister och de direkt utsatta brände ut sig eller värre, samtidigt som Kontrapunkts, Pingstkyrkans och Johanneskyrkans tillfälliga boendelösningar tog den mest akuta udden av situationen. Sen kom sommaren, och behoven blev mindre påtagliga.

Idag får vi återigen direktrapporter om poliser som trakasserar hemlösa, som beslagtar filtar och kläder, som punktmarkerar inför nattliga avhysningsräder. Ingen sover längre, nätterna blir kallare, sjukdomen och vanmakten blir allt mer påtaglig.

Den statliga offensiven

I februari 2016, på dagen fyra månader efter vräkningen av Sorgenfrilägret, redovisades Martin Valfridssons statliga utredning ”Framtid sökes” (SOU 2016:6). I rapporten lade Valfridsson, som under ett år arbetat som ”nationell samordnare för utsatta EU-medborgare”, förslag på hur svenska kommuner bör agera i frågan. Bland de mera uppmärksammade delarna kan nämnas en uppmaning att inte lägga pengar ”i muggen”, att inte erbjuda skolgång för den utpekade gruppens barn, och att utestänga samma barn från härbärgesplatser. Därtill nämndes sådana saker som att polisens möjligheter och befogenheter att avhysa illegala bosättningar bör utökas, och att detta arbete bör prioriteras av kommunerna själva. Allting inramat av yttersta välvilja för dessa samhällets olycksbarn. Jag kommer att återkomma till denna motsättning.

Empiriskt material för utredningen har Valfridsson, enligt egen utsago, inhämtat genom besök på kommuner ”i hela Sverige”. Trots detta baseras slutsatserna till stor del på det arbete som gjorts inom Stockholms stad, en kommun som utredningen också föreslår som förebild och ledare i det framtida samordningsarbetet.

Att Stockholm mer eller mindre explicit valts ut som referenspunkt är av betydelse. Samtidigt som många städer, bland andra Göteborg och Lund, visat framfötterna med en ovanligt progressiv linje (gott bemötande, tillgång till campingplatser för boende, osv), har Stockholm haft en konsekvent repressiv hållning. Här har kommunen prioriterat snabba avhysningar och ett minimum av sociala insatser. Det har kort och gott handlat om upprensning och undanträngning, snabbt och omärkligt utförd av polis.

(Kanske ska man inte heller glömma bort, att det är i Stockholm som de grövsta och flesta våldsbrotten drabbat EU-medborgare och deras tillfälliga boplatser.)

Utredningens slutsatser bör alltså kritiseras i sig. Genom att konsekvent vägra peka mot andra lösningar än de på förhand fastslagna, visar den sig vara ett omisskännligt tendentiöst hafsverk. Lägg dock utredningen bredvid Ardalan Shekarabis utspel om eventuellt tiggeriförbud, och vi går en mycket oroande framtid till mötes.

Det är tyvärr inte bara på statlig nivå som eländet upprepar sig. Även i Malmö har det hänt saker.

Tillbaka till Malmö

I augusti lanserade Malmö stad sin officiella utvärdering av det senaste årets insatser för (mot) utsatta EU-medborgare. Med vräkningen i Sorgenfri och all uppståndelse däromkring fanns det uppenbarligen mycket att säga. Det visar sig också att det 35-sidiga dokumentet faktiskt är både uttömmande och (ibland) välinformerat. Man konstaterar att hälsoläget hos ”målgruppen” är bedrövligt, att samarbetet med civilsamhället har gått lite sådär, och att gruppbeteckningen ”utsatta EU-medborgare” omfattar många olika nationaliteter och etniciteter, med viktiga interna skiljelinjer. Givetvis undandrar man sig att kritisera det egna agerandet. I ett särskilt pliktskyldigt avsnitt understryker man att Sorgenfrilägret minsann inte avhystes, utan att det avflyttades. Allting är för de utsattas bästa. Man kan ju inte leva sådär.

Slutsatsen av rapporten, och av det beslut som sedan fattades i Sociala resursnämnden (2016-08-24) var att fortsätta på inslagen linje. Då den inslagna linjen dock innebar att lita till frivilliginsatser för organisering av härbärgen och liknande (av ”idéburet offentligt partnerskap” som det så fint heter), betydde det i praktiken ingenting. Malmö stads insatser begränsas därmed som vanligt till att hålla någon typ av beredskap i fall av extremväder (låga temperaturer och snöstorm), och till att erbjuda evakueringsboenden vid vräkningar. På sociala resursförvaltningen ska den lokala samordnaren för EU-medborgare sitta kvar, i syfte att binda samman de olika myndigheternas arbete, och att utgöra personlig kontakt mellan kommunen och målgruppen.

Om rapporten i sin helhet inte säger så mycket alls, så finns dock ett stycke som trots sin subtilitet är väldigt intressant. I en reflektion över den mera offensiva avhysningslinje som inleddes i samband med Sorgenfrilägrets vräkning, skriver man såhär:

”Genom att snabbt köra bort personer från kommunens mark blir det enklare att undvika nya bosättningar, samtidigt försvåras möjligheten att ha kunskap om målgruppen och att nå ut med information till dem. Det innebär också att det inte finns en direkt koppling mellan rutinen och handlingsplanens beslut att erbjuda evakueringsplatser vid avhysning. Det blir inte möjligt att erbjuda några alternativ med mindre än att det finns ett härbärge året runt.”

Det här stycket är intressant av tre anledningar. För det första erkänner man här att polisen intensifierat sin jakt på bosättningar. Det här är något som flera av de hemlösa vittnat om, men som Malmöpolisen förnekat. För det andra pekar rapportförfattaren ut motsättningen mellan sociala och polisiära åtgärder, det vill säga hur avhysningar försvårar kontakten mellan sociala insatser och de personer som förväntas utgöra deras målgrupp. För det tredje är det minst sagt förvånande att rapportförfattaren underkänner Malmö stads linje (Liberalernas Fredrik Christian Sjögren lade faktiskt ett förslag om året runt-härbärge, men röstades ned med enhällig majoritet).

Samverkan i det offentliga rummet

Att Malmö stads egen utvärdering når de slutsatser den gör, visar på en central motsättning i den sortens myndighetsöverskridande och policydrivna program som samordnaren för utsatta EU-medborgare föreslår. Även om det kan framstå som sunt och välkommet att polisiära strategier kompletteras med sociala insatser, så är risken stor att de sistnämnda snarare underordnas polisens behov. Det här beror givetvis på att socialtjänsten (eller motsvarande) och polisen arbetar på helt olika premisser, där den ena bygger på tillit, och den andra på auktoritet. Om de sociala lösningarna alls får utrymme, vilket de inte tycks göra under rådande förhållanden, så försvåras de våldsamt av polisens tillitsnedbrytande arbete.

Att arbetet trots detta framställs som i första hand socialt hänsynstagande (det leds faktiskt från sociala resursförvaltningen) är dock inte konstigt. Det är svårt att se att arbete med hemlösa 2016 skulle kunna utföras som en rent polisiär angelägenhet, och det är förmodligen ingen i kommunen som är så stockkonservativ att den vill ha det så heller. Samtidigt tycks det vara oerhört svårt att faktiskt genomföra de högre ambitionerna. I andra sammanhang har forskare pekat på hur samverkansprogram i praktiken ofta domineras av polisen, antingen på grund av att nyliberal socialpolitik inte lämnar speciellt mycket utrymme för aktiva offentliga insatser, eller på grund av att samordningen i sig är tom symbolpolitik. När ett beslutande organ inte kan komma fram till en lösning på ett komplext problem, lyder argumentationen, så tillsätter man en samordnare med ett vagt definierat uppdrag. I sådana fall är det lätt hänt att polisen, aktören med det tydligaste uppdraget, tuffar på som vanligt samtidigt som socialtjänst (eller skola, eller samordnaren själv) får anpassa sig för att hänga med.

Det Malmö stad ägnar sig åt, och som svenska staten rekommenderar, är avhysningar med ett mänskligt ansikte. Under förespeglingar om omsorg kastar man ut människor ur vilken trygghet de än må finna. Aktivt, om så inte helt medvetet, stängs staden ner för de personer som inte har råd att stanna kvar i den. Allting för deras eget bästa.

På jakt efter det attraktiva

Tidigare har jag skrivit hur fastighetsägarna i en stadsdelen Sofielund i Malmö gick ihop i en så kallad BID-förening(business improvment district) för att höja fastighetsvärdena(LÄNK). Sättet som värdet på fastigheterna – ett fiktivt värde – skulle öka var genom att omvandla och satsa resurser på de offentliga ytorna, gator, torg, mötesplatser, för att marknadsföra området som attraktivt. Istället för att ta hand om fastigheterna för de nuvarande boende blir nu fokus att locka nya och rikare invånare till Sofielund. Detta fiktiva värde som beskrivs i ord och termer som attraktivitet och branding, måste skapas innan det går att byta vilka som bor i stadsdelen. Genom att omvandla de fysiska strukturerna och samtidigt skapa nya sociala aktiviteter lyckas fastighetsägarna med konststycket att låta de boende på sikt tränga ut sig själva ur området.

I en stad som går vid smeknamnet ”Lilla Berlin” – vilket anspelar på en miniatyr av Berlins kulturliv – är det inte något ovanligt förekommande med klubbar, rave eller för den delen gatufester. Till skillnad från annan typ av brottslighet ses detta inte med onda ögat snarare  har Malmö Stad i takt med att dess varumärke som en postindustriell stad och ”kreativ hub” växt börjat att se mellan fingrarna kring svart klubbarna och rave festerna.

Bland de många olika festerna i Malmö under september månad är det en av dem som sticker ut. Vad som presenteras som en brokig gatufest i stadsdelen Sofielunds industriområde är den fest längs med områdets paradgata – Norra Grängesbergsgatan- med samma namn. Där ska grupper och föreningar, verksamma i området, få möjlighet att presentera sig själva. Vad som väcker förvåning är inte förekomsten av en gatufest i Malmö utan vilka det är som står bakom den. Det är fastighetsägarna i Sofielund genom deras BID-förening tillsammans med Malmö Stad som står för arrangemanget.

Det privata och offentligas roll.

Konceptet bakom gatufesten följer det upplägg BID-föreningen implementerar för sina sociala aktiviteter i övriga Sofielund. Genom att spela på rädslan för ökad brottslighet och koppla denna känsla till nedgångna och slitna utemiljöer lyckas BID-föreningen skapa det diskursiva utrymmet för att ta över ansvaret på de offentliga platserna som vanligtvis ligger hos kommunen. Genom att framhålla en bild av en stadsdel bortom räddning lyckas de ge sig själva skenet av en samhällsaktör. BID-föreningen är dock inte dumma, det innebär inte att de står utan kommunen och dess skattekista. Enbart för gatufesten, till exempel, har BID-föreningen säkrat en halv miljon av gatukontoret. Men det är inte genom bidrag fastighetsägarna gör den största vinsten. Den kommer ur den samverkan och det samarbete mellan de verksamheter och boende, som i gatufesten på liten skala och på större skala i hela stadsdelen, som gör området livfullt och attraktivt att leva i. Vad som är för kulturutövarna ett tillfälle att vara del av ett större arrangemang är för fastighetsägarna gratis arbetskraft för deras marknadsföring och deras jakt på det attraktiva.

Frågan är inte vad fastighetsägarnas intentioner är, de är ju vinsten. Vad vi kan konstatera är att det har skett ett skifte där det är snarare de offentliga ytorna än fastighetsägarnas fastigheter som är fokus för deras värde skapande. Problemet ligger att i takt med Malmö Stad har dragit tillbaka ansvaret över de offentliga ytorna uppfattas fastighetsägarna som samhällsaktören för de boende som är frustrerande efter åratal av försummelse. Det är lätt att tänka sig en återgång till starkare kommunal reglering av de offentliga ytorna som en möjlig lösning. Till ena handen var det just Malmö Stad som försummade de offentliga platserna i Sofielund. På andra handen är det viktigt att komma ihåg att Malmö Stad och dess kommunala bostadsbolag, MKB,  är fastighetsägare i Sofielund och själva medlemmar i BID-föreningen. Till skillnad från BID-föreningen har kommunen regelbundna val men drivs lik väl av samma krav på avkastning. I det avseendet spelar det ingen roll vem det är som investerar resurser i de offentliga ytorna och tillför nått så nära våra behov. I den andra änden av spektrumet är det lätt att tänka sig en form av att resignera, bojkotta med andra ord, från det som gör till en boende eller försöka störa och förstöra de ingrepp fastighetsägarna gör i de offentliga rummen som en aktiv taktik. Tyvärr hjälper det inte mer än sakta ner processen och blir aldrig grunden för en progressiv politik.

Motstånd?

I omvandlingen av Sofielund finns det en tidsaspekt. Fastighetsägarna kan endast realisera, det ökade och fiktiva, fastighetsvärdet och då byta ut de boende mot mer bemedlade efter att det värdet har ökat. Än så länge upplevs fastighetsägarna enbart skjuta till resurser i stadsdelen. Det är först när området blir attraktivt för de rikare som det går att se en förändring av de boende. Men det innebär också att det måste ske ett utbyte mellan framtida boende och fastighetsägarna. Ett utbyte hyresgäster själva gör varje månad i form av hyra. Idén om hyresstrejker är ofta en som väckts som det enda möjliga sättet att få kontroll över processerna i ens område. Det här är en stundvis beprövad metod där, även om de boende inte tar kontrollen över sina bostadsområden, lyckas hyresstrejken leda till förändrade förutsättningar. Om inte i förändringar av hyror eller underhåll så genom den solidaritet bland de boende som växer fram.

I fallet med gatufesten på Norra Grängesbergsgatan eller andra liknande aktiviteter finns det vare sig skäl att bojkotta eller delta, mer än av personliga preferenser. Gatufesten ska snarare ses som en del av en större process där det är följderna vi måste organisera oss mot. För att hindra fastighetsägarna att realisera de ökade värdena måste vi ta det första steget och börja med att knacka dörr och lära känna våra grannar.

/d

 

 

 

Kulturlobbyn

De senaste åren har kommunal kulturpolitik varit ett både oväntat och ovanligt hett diskussionsämne. Inte minst efter Umeås kulturhuvudstadssatsning, eller den oväntat dyra byggnationen av Malmö Live, har debatter rasat tvärs över landet om inkompetenta politiker, alltför nära band mellan kommunstyrelser och privata byggherrar, och om vilken roll kulturen egentligen ska ha i staden och i samhället. De senaste veckorna har stridigheterna tagit sig till Piteå.

Kultur(hus)staden Piteå
Vi börjar med att ta några steg tillbaka. Piteå är och har länge varit en kommun med ett starkt kulturliv. I staden finns både folkhögskola och högskola med inriktning mot musik och musikproduktion, och under dem ett brett nätverk av olika kulturföreningar. Kulturpersonligheter finns det gott om, även om ett kritiskt Luleåöga ställer sig tveksam till somliga av namnen som listas på kommunens wikipediasida.

Förhållandevis tidigt nåddes Piteå av den nu landsomfattande kulturhustrenden. 2006 byggdes det 90 miljoner kronor dyra Studio Acusticum, ett prestigeprojekt för kulturarrangemang och forskning. Sex år senare tillfogades en högteknologisk kyrkorgel för ytterligare trettio miljoner kronor. Benny Andersson framförde ett specialkomponerat musikstycke vid invigningen, och Piteå hamnade i fokus för riksmedia. Samtidigt talade sig ansvariga och politiker varma för hur kommunens kulturliv skulle berikas, nu när det fått så bra tekniska förutsättningar.

Problemet med Studio Acusticum var, och är, att det inte bär sig. Varje år sedan invigningen 2009 har verksamheten visat negativa resultat, inte minst därför att publiken och arrangörerna sviker. Det är talande, att en genomläsning av kommunfullmäktiges protokoll på ämnet, praktiskt taget undantagslöst lyfter upp de guidade visningarna och lokalernas tekniska specifikationer när husets verksamhet diskuteras. En snabb översikt av Acusticums hemsida ger också vid handen att det härifrån (sista augusti) till och med årsslutet endast listas sjutton arrangemang. Av dessa är tre stycken livesändningar av operaföreställningar från New York, och bortsett från en dansfestival i mitten av september syns det fria kulturlivet – det institutionsobundna – inte över huvud taget bland arrangörerna.

Vid sidan om Studio Acusticums kriser puttrade det lokala kulturlivet på som vanligt. De flesta kulturföreningar höll möten och arrangemang på Kafé Krokodil, drivet på ideell basis av Euskefeurat-profilen och standupkomikern Ronny Eriksson. Med vissa årliga variationer har en grupp av tre till fem kulturföreningar varje år fått dela på mellan 250 och 300 000 kronor i årsbidrag för att anordna publika evenemang.

Trots svårigheterna med att få Studio Acusticum på rätt köl, inledde kommunen och den lokala fastighetsmagnaten Wallstén år 2013 arbetet med ytterligare ett hus – Kaleido.

Kaleido är alltså Piteås andra stora kulturhussatsning, invigt 2015. Huset, som kostade 70 miljoner att bygga, innehåller ”lounge”, konsthall, datorsal, ateljé och konferensrum. För att säkra verksamheten finns en heltidstjänst för två samordnare, samt en konsthallsansvarig. Enligt kommunen själv ska Kaleido vara ”en plats där vi möts, inspireras, varieras och lär. Får intryck, ger intryck. En plats där mångfalden är stor och där man bara får lov att vara.” Vad personerna som möts egentligen ska göra i huset, och varför de ska mötas just där, är dock oklart. Scen, akustikanpassning och utrustning saknas, och till på köpet är det ännu osäkert vilka ljudnivåer hotellet på våningen ovanför tolererar.

Den kommunala styrningen ligger i linje med den allmänna otydligheten. I hopp om att det lokala föreningslivet ska fylla huset med det liv det annars saknar, har man nämligen prioriterat bort driftsstödet till verksamheten (utöver hyres- och lönekostnader). I praktiken har det här inneburit att ett hus som var avsett för ”spontana möten och intryck”, endast kunnat hålla öppet fem dagar i veckan, och då endast dagstid (12-18 vardagar, 12-16 lördagar). För att avhjälpa det faktum att många kommuninvånare alls inte vet att Kaleido existerar (som en undersökning i Piteå-tidningen visade), pågår just anläggandet av en ”kulturpark” utanför entrén. Bland de verksamheter som trots brist på stöd och uppmärksamhet kunnat hållas i huset märks en serie näringslivsfrukostar, en dj-kurs, och en Minecraftworkshop.

I skuggan av Kaleido har diskussionen i det lokala kulturlivet hårdnat. I juli i år gick Ronny Eriksson hårt ut mot Piteå kommun i en intervju med Sveriges Radio P4. I intervjun påpekade han:

”Kultur är bra om det kan dra hit folk som handlar i affärerna, det är Piteås kommunlednings syn på kultur. Man har byggt ett nytt så kallat kulturhus här mittemot för hur mycket pengar som helst, men det finns inga pengar till någon verksamhet”

Tidigare under våren hade Eriksson offentliggjort att Kafé Krokodil, på grund av bristande ork (grundad bland annat i brist på stöd), skulle komma att stängas efter midsommar.

I samma veva publicerades en kulturkrönika i Piteå-tidningen, där Simon Olofsson skriver på samma ämne. Krönikan i fråga provocerade kultur- och fritidsnämndens ordförande Ann-Katrin Sämfors så till den milda grad, att ett ordentligt skyttegravskrig sedan dess utspelat sig på tidningens insändar- och debattsidor. Bara mellan den 24:e och 27:e augusti publicerades sju debattartiklar på ämnet. Vad som kunnat vara en smal diskussion, instängd på lokaltidningens kultursida, blev en fråga av tillsynes allmänt intresse.

Den centrala frågan i den debatt som hittills förts, har utgjorts av Krokodils framtid. Många av de kulturföreningar som tidigare haft kaféet som sin bas vill att kommunen ska ta över lokalerna, medan kultur- och fritidsnämnden har bett kommunfullmäktige om medel för att konsertanpassa Kaleido. Lika lite som kultur- och fritidsnämnden vill använda Krokodil, vill dock kommunfullmäktige avsätta än mer pengar till sitt nya kulturhus.

Kulturhusindustrin och kulturpolitiken
Uppförandet av kulturhus har blivit ett slags ny svensk tillväxtindustri. I de flesta städer ser de ungefär likadana ut – en eller två scenlokaler, ett bibliotek, någon ateljé, konferensanläggning och ett hotell i direkt anslutning. Byggs de i mindre skala – som Kaleido – kan det handla om verkstäder, ateljéer, någon typ av utökad lobby (och så klart hotell/konferensrum). Husen placeras oftast centralt i städerna, och uppförs eller drivs i någon typ av privat-offentlig samverkan. Argument som framförs från kommunens sida är vanligen att husen ”skapar möten”, ”ger fantastiska möjligheter för kulturlivet” eller ”sätter XXX på kartan”. I köksbordsdiskussioner (eller i facebookkommentarer) hopar sig svagt grundade åsikter som ”numera flyttar människor inte dit jobben finns, om det inte finns ett rikt kulturliv”.

Den springande punkten i alltsammans är idén om att kultur är det som driver tillväxten i det postindustriella samhället. I ”kreativa miljöer” fostras entreprenörskap, och i striden om turister och nya invånare tillåter kulturen kommunerna att saluföra ”upplevelser” utöver de gamla vanliga shoppingstråken, restaurangerna och fornminnena. I verkligheten har pratet om kultur dessutom en högst materiell sida, i och med att de omfattande byggprojekten aktiverar och mångfaldigar privat kapital, hos såväl långivare som byggherrar och fastighetsbolag.

Resultatet av denna betoning på kultur är, som vi sett i många lokala debatter de senaste åren, inte nödvändigtvis att kulturarbetarnas villkor förbättras. Tvärtom tenderar koncentrationen av kulturlivet till påkostade arenor, där lokaler är dyra att hyra och svåra att fylla, att dränera städerna på småskalig verksamhet. Om inte detta sker, så är det långt ifrån ovanligt att de nya lokalerna helt enkelt ignoreras av lokala krafter, av publik lika väl som arrangörer. Bristen på intäkter gör i sin tur att drömmen om den gränslösa ”mötesplatsen” ack så ofta förbyts i de begränsade öppettidernas verklighet. Det lokala kulturlivet utnyttjas dock fortfarande som ”bevis” på kommunens andliga rikedom, som när Luleå kommun förra året – utan erbjudande om arvode – uppmanade lokala konstnärer att delta i en av kommunens marknadsföringsdagar.

Förutom att byggandet av kulturhus tycks vara dålig kulturpolitik, är det också av allt att döma slarvig ekonomisk politik. I Piteå, liksom i fallet med Väven i Umeå, eller Malmö Live i Malmö, har de nya verksamheterna konsekvent visat negativa resultat. Att kulturen går back ibland må så vara – det är det kommunala bidragssystem finns till för – men här handlar det om miljontals kronor som måste täckas upp av resterande kommunbudget, det vill säga av socialförvaltning, skola och, inte minst, stödet till det levande kulturlivet. Lägg därtill det kommunala trixande, genom skapandet av bolag och dotterbolag, som möjliggör förflyttningar av medel från befintlig verksamhet (t ex allmännyttan, i Malmös fall) till kulturhusbyggande.

Vid sidan om kommunen finns givetvis en annan aktör: det privata näringslivet. Om kulturhus är dåliga affärer för kulturverksamheten, är de nämligen desto mer gynnsamma för de fastighetsägare som hyr ut lokaler och tillåts bygga nytt på den värdefulla marken i kulturhusens närhet. I Umeå har spaltmeter skrivits om Balticgruppens inverkan på stadens utveckling, och i Malmö hjälpte kommunen frikostigt till när Skanska råkade spräcka budgeten för Malmö live. Också i Piteå faller det sig så att initiativtagare till byggnationen är det lokala bygg- och fastighetsbolaget Wallstén, som stått för de flesta av de senaste årens större prestigeprojekt i staden.

Wallsténs inblandning i utvecklingen av Kaleido är symptomatisk för den senaste tidens kulturhusprojekt. Som initiativtagare gick man ut stort i Piteå-tidningen, och berättade att nu, nu skulle man minsann se till att Piteå fick sitt första riktiga kulturhus. Detaljplaneansökan lämnades in, och planer smiddes. Bakom de stora orden om att ge tillbaka till staden, så fanns dock en märklig omständighet. Det var nämligen så att i det privat-offentliga bolag som finansierade bygget, så ägde Wallstén endast 9%. Med andra ord gjordes merparten av finansieringen av majoritetsägaren Piteå kommun. 2016, när huset är färdigt och bolaget endast hyr ut lokalerna åt Piteå kommun, har man dock förvärvat hela 49%. Utan att göra det allt för krångligt kan vi alltså se hur Wallstén skjutit över byggkostnader på kommunen, men sett till att berika sig på hyresintäkterna från samma kommun.

Kulturlobbyn
Det som framstår som kulturpolitik är alltså mera närstående näringspolitik. Aldrig så tydligt som i fallen med Malmö Live, Kulturväven och Kaleido, blir hus för ”levande kultur och möten” i praktiken mer eller mindre innehållslösa dekorationer, pyntet i den nya hotellobbyn. Som understryks av Piteå kommuns fokus på guidade visningar i fallet Studio Acusticum, är kulturhusen lika mycket att betrakta som verksamheter i egen rätt som de är enormt kostsamma monument över städers föreställda handlings- och attraktionskraft. I brist på verksamhet kan kommunerna visa att här finns potential och attraktion, att här händer saker, att här finns förutsättningar och framtid. Turister och potentiella lokalbor kan slås av den intressanta arkitekturen, av pratet om fantastisk teknik och av den överhängande känslan att här kan jag vara med om något, det är här det händer.

Som skrivits i oräkneliga krönikor, bloggar, och artiklar de senaste åren, så vet vi att en bra kulturpolitik går ut på annat än tempelbyggande. Ett rikt kulturliv, som det som lockat alla världens tillväxtvurmare till Brooklyn, Berlin eller för den skull Malmö/Köpenhamn, skapas av bred tillgång till lokaler och möjligheter för utövare att leva någorlunda billigt. I brist på de väldigt specifika historiska förhållanden som skapat dagens kulturhuvudstäder är en god kulturpolitik är helt enkelt vad god politik i allmänhet bör vara – att skapa de sociala och ekonomiska förutsättningarna för alla människors lika tillgång till liv och till frihet.

Sveriges största fabrik

 

De senaste veckorna har det varit mycket snack om Norrland. Vid sidan om de vanliga historierna om utsugning och hoppen om nya etableringar, har flytten av 40 vattenfalljobb från Jokkmokk fått många att prata högt och gärna om norrländsk självständighet.

Trots att självständighetsdebatten till stor del rört sig kring fördelningen av ekonomiska resurser, så har förvånansvärt få ansatser gjorts för att förklara varför fördelningen ser ut som den gör. Utan några större pretentioner om fullkomlig giltighet och sanning, tänkte jag därför försöka mig på att identifiera och beskriva de processer som ligger till grund för både inre obalanser (inland-kust) och de våldsamma ojämlikheter som syns på nationell nivå.

Mest av allt vill jag dock prata om tre orter: Luleå, Malmberget, och Kiruna.

En mycket kort överblick över Norrbottens historia

Norrlands moderna historia torde vara någorlunda välbekant. När andra länder söker sig utåt, till Afrika, de amerikanska kontinenterna, så småningom till Oceanien, finner den svenska kronan sina viktigaste kolonier i Norrland. Den samiska befolkningen förtrycks våldsamt, och söderifrån skickas mängder av människor på jakt efter mark och försörjning till tilldelade (eller obevakade) jordlotter. Produktionen i de norra provinserna distribueras via Gävle, där den också beskattas.

De första två århundradena tycks inte Norrbottens del i norrlandsprojektet vara av någon större ekonomisk betydelse. Först med malmruschen vid slutet av artonhundratalet blir regionen betydelsefull ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Kort efter att gruvan i Malmberget byggts ut investerar staten i byggandet av Malmbanan, vilken i sin tur utgör den slutgiltiga förutsättningen för stordrift i Svappavaara, Luossavaara och Kiirunavaara (alla tre i nuvarande Kiruna kommun). 1908 byggs modellstaden Kiruna upp från grunden av LKAB.

I takt med att gruvdriften expanderar ökar också kraven på fungerande nätverk för bearbetning och transport. Några av de städer som vuxit fram vid älvarnas utlopp och skogsindustrins utkomster gör nu stora hopp i utvecklingen. I Norrbotten blir Luleå den svenska gruvindustrins viktigaste hamn, och malmbanan ersätter Luleå älv som främsta transportled.

Den långa tillväxten tillåter de respektive kommunerna att blomstra, var och en till synes för sig. Lokalsamhällena utvecklas på liknande sätt, samhällsservicen är god, och mellan Kiruna och Luleå är skillnaden i befolkningsnivå länge inte speciellt betydande. Kirunas båda ishockeylag är för en tid betydligt bättre än Luleås enda.

Vid mitten av sjuttiotalet börjar dessa förhållanden ändras. Å ena sidan har decennier av teknisk utveckling och rationalisering pressat ned antalet arbetstillfällen. Å andra sidan inträffar både oljekrisen 1973 och stålkrisen 1976. Ett halvt sekels tillväxt bryts. Det minskade behovet av arbetskraft, och därmed arbetarrörelsens minskade styrka, tillåter LKAB att vrida upp tempot på rationaliseringen.

Det som händer i Kiruna sker också i Malmberget, om så något långsammare. Efter en befolkningspeak vid sjuttiotalets mitt sjunker både antalet arbetstillfällen och antalet invånare successivt. När gruvarbetarna försvinner påverkas även alla kringverksamheter: handel, underhållning, service. Bostäder kallställs eller rivs, skolor läggs ned, det tidiga nittonhundratalets sprudlande offentligheter töms långsamt (om så inte fullständigt) på både verksamhet och människor. Kvar blir gruvorna.

I Luleå sker en rakt motsatt utveckling. Befolkningsströmmar från malmfälten berikar staden, samtidigt som den allt mer tekniskt avancerade järnproduktionen, de ökande varuutbytena och företagens administrativa organ kräver sina kadrer av högutbildad arbetskraft från universitetet och övriga landet. Till de stora industrierna, liksom till universitetet, knyts nya företag, och till företagen knyts i sin tur nya kringnäringar. Den ökande befolkningen konsumerar mera, och kräver mer offentlig service.

I Luleå byggs nya bostadsområden för en snabbt växande medelklass. I Kiruna och Malmberget gräver en minskande skara arbetare i allt högre hastighet ut marken under sina egna städer.

35 mil av fabrik

De senaste decennierna har det blivit allt vanligare att prata om samhällen och ekonomier som nätverk, frikopplade från den fysiska terrängen. I en globaliserad ekonomi spelar geografiska avstånd inte längre någon (eller lika stor) roll. Ett företag kan från en dag till nästa förflyttas från ett land till ett annat, och arbetskraften likaså. För kapitalet har det här inneburit oanade möjligheter till expansion, för glesbygden har det inneburit ett efterhängset hopp om att kunna vända negativa befolkningskurvor och ekonomisk stagnation.

Problemet är bara att globaliseringen inte intresserar sig för balans och rättvisa. När enskilda företag måste konkurrera med varandra om andelar på allt mer mättade marknader spelar varje krona roll. Det är oviktigt om en ingenjör kostar lika mycket att anställa i Kiruna som i Luleå, när universitetsområdets/företagsbyns möjligheter till samverkan, möten, korsbefruktningar och annat (lika delar företagsekonomisk vidskepelse som verkliga effekter) ger så många fördelar på köpet. Det är därför de enorma investeringar som gjorts i Norrbotten de senaste åren alltid tycks rinna av inlandsbefolkningen, därför så mycket tycks landa i Luleå.

Att säga att centralisering och funktionsdelning är djupt rotade marknadsmekanismer (alltså inte några naturlagar) är att erkänna sambandet mellan de olika platserna. När vi läser om utvecklingen i Luleå är det också lätt att se spåren av detta djupgående beroende. I veckan skrev Norrbottens-Kuriren om hur Luleå Tekniska Universitet, på grund av LKAB:s dåliga ekonomi, kommer att tvingas dra in både forskningspengar och doktorandplatser. Därtill planerar kommunen just nu för fullt att göra en av sina största ekonomiska satsningar någonsin i och med hamnutbyggnadsprojektet Malmporten. Det bör också noteras att varje verksam gruva i länet generar hundratals indirekta arbetstillfällen i staden (även om siffrorna givetvis är osäkra).

Istället för en ansamling självständiga städer, var och en med sina egna funktioner, framträder Norrbotten som ett slags kopiöst vidsträckt fabriksyta. Som fabrikens olika avdelningar binds kusten samman med inlandet, binds samman av stålet och malmen. Avfolkningen av det övriga inlandet, alltså de orter vars kärnindustrier kunnat flyttas eller ersättas, eller som gjorts (ekonomiskt) överflödiga, förvandlar successivt Europaväg 10 och malmbanan till exklusiva rutter för varutransport. Genom länet och obygden löper ett trettiofem mil långt, vindlande transportband. I varsin ände byggs avdelningar upp, städer där människor sätts i arbete för fabrikens ändamål, städer vars fysiska och sociala geografier utformas efter deras olika positioner i produktionen.

Malmfälten är Luleå, Luleå är malmfälten. Om den ena faller, då faller den andra.

 

/M

p. s. Att utöka analysen till Sverige, EU, och den globala kapitalismen, lämnar jag till läsaren. d.s.

 

 

Lite mindre Luleå till folket

Igår offentliggjorde Luleå Kommun försäljningen av ett antal offentligägda byggnader till fastighetsjätten Hemsö AB. Kommunen menar att detta kommer att frigöra kapital, locka nya företag till orten, och effektivisera kommunens förvaltning

Den främsta kritiska rösten har, förutom ett antal privatpersoner i de sociala mediernas vänsterkanter, utgjorts av Vänsterpartiet. Vänsterpartiet förkastar affären med utgångspunkt i att hyra över tid kostar mer än ett ägande, och menar därför att det hela är ekonomiskt ansvarslöst.

Jag är givetvis också skeptisk mot utförsäljningen. Samtidigt är jag inte helt säker på att jag håller med V i sin kritik. Att det är långsiktigt dyrare att hyra än att äga må stämma för privatpersoner, men behöver inte gälla för en organisation i en kommuns storlek. Att hålla byggnader i fungerande skick kostar pengar, och i en så pass väl reglerad organisation som en svensk kommun innebär varje spenderad krona en hoper av overheadkostnader i form av administration, dokumentation och så vidare.

En oanvändbar skola

Det kan alltså vara så att en kommuns kostnader minskar när man går från ägare till hyresgäst. Ett privat företag har större flexibilitet i sin verksamhet, och kan därför pressa sina kostnader. Även med krav på vinst (något som för övrigt delas av alla kommunala bolag) innebär det här att hyrorna faktiskt kan bli lägre än de kostnader som kommer av att äga. Det här är dock bara ena sidan av saken.

I Malmö, där jag bor, pågår just nu en segdragen konflikt mellan Malmö stad och fastighetsbolaget Delta om en praktiskt orienterad gymnasieskola i området Sorgenfri. Skolan, som sedan uppförandet 2013 hyrs av kommunen, går nämligen inte att använda.

Sorgenfriskolan ligger i ett stort men numera praktiskt taget nedlagt industriområde i Östra Malmö. Det här innebär givetvis att området lämpar sig väl för en utbildning med krav på både bullertolerans och stora arbetsytor, men en historia av kemisk industri har också lämnat marken så kontaminerad att varje ny byggnation kräver omfattande saneringsarbete.

Övertygade om att Delta var ett ”seriöst företag” (som kommuner så gärna slänger sig med), litade kommunen givetvis på att saneringen skulle skötas på ändamålsenligt vis. Bygget fortgick, och kommunen tecknade ett femtonårigt hyreskontrakt. Kort efter terminsstart drabbades dock elever och personal av både huvudvärk och diverse andra besvärliga symptom. Arbetsmiljöverket kopplades in och gjorde bedömningen att lokalerna var otjänliga som arbetsplats. Lokalerna utrymdes, verksamheten flyttades, men hyreskontraktet kvarstod.

Sorgenfrigymnasiet är bara ett exempel på möjliga effekter av utlokalisering och decentralisering. När företagen tävlar om upphandlingar (mycket lukrativa saker) måste priser pressas. Hörn måste skarvas, kostnader kapas. Om det inte handlar om att glädjeräkna i sitt saneringsarbete, kan det röra sig om att anlita svartarbetskraft genom underentreprenörer (se t ex hela byggsektorn), att spara in på kostnader för byggmaterial, och så vidare. Fantasilöshet är sällan kapitalets problem.

Med utlokaliserad fastighetsförvaltning (och nybyggnation), är det alltså högst troligt att kvalitén på lokalerna, eller villkoren för människorna som arbetar med att upprätthålla den, sjunker långt under godtagbar standard. Att kontrollera detta blir dessutom svårare för varje led som tillkommer i ansvarskedjan.

En oanvändbar stad

När vi (dom) säljer ut gemensamt ägda fastigheter, förlorar vi också kontrollen över våra gemensamma områden. För varje byggnad som överlåts i privata händer, minskar det offentliga i det offentliga rummet. En kommun som äger sina byggnader kan (hypotetiskt sett) använda dem för demokratiskt beslutade ändamål, utifrån befolkningens behov. En privat ägare kan, med vissa begränsningar av plan- och bygglagen, å sin sida göra lite så som den vill med de fastigheter den äger. Marknadsmekanismerna gör nämligen inte bara att kommunen kan ”välja och vraka mellan konkurrenter”, utan framförallt att fastighetsägaren kan välja och vraka mellan potentiella hyresgäster. Det som hänt i många innerstäder, där privatiserade hyresfastigheter omvandlats till (ofta tomma) bostadsrätter eller kontorslokaler, får fungera som illustration.

Ett annat exempel på hur det kan gå när kommunen överlåter fastigheter (men framförallt mark) till privata företag hämtas från Umeå. Här har fastighetsägaren Balticgruppen, som tack för eller incitament till ”satsningar för kommunens bästa”, upplåtits ofantliga arealer mark. Det här utgör idag ett reellt problem för Umeå kommun, där den växande stadens behov av bostadsbyggande bakbinds av kommunens högst begränsade inflytande över de ytor som trots allt finns på kartbilden.

Kort sagt: ägande är kontroll. Gemensamt ägande betyder (potentiellt sett) gemensam kontroll. Med utförsäljningen av offentligt ägda fastigheter försvagas vår kollektiva förmåga att förhindra utökad exploatering, liksom vår kollektiva förmåga att styra våra städers samtid och framtid.

Vad vi behöver är nya metoder för förvaltning, metoder som bygger på gemensamma insatser och som i slutändan kan realisera drömmen om en plats för alla, en plats av alla.

/M